Julen är här och snart är året slut.

Den här veckan har varit väldigt jobbig. Oro, tårar och rädsla om vart annat. Börjar från början...

Natten mot måndag vaknade vi av att tösen fått hög feber. Den fortsatte att stiga för att sedan gå ner, för att sedan gå upp, hela veckan. Trotts alvedon och liknande medicin. De gav ingen verkan på vår tös feber.

Vatten, vila, sömn och försök till att äta själv, för att sedan få ont i både öron och magen. Alla försök att få henne bra här hemma fungerade inte alls. Fick mata, nästan tvinga i vatten och trotts att hon hade bara trosorna på och bordsfläckt på max, inget hände.

Panik, jag ringde 1177 och frågade om råd, de bad mig göra det jag och maken redan gjort. Ringde Läkarhuset och bad om råd, de sa att det säkert inte var något att oroa sig för. Inget farligt och att det snart gått över.

Men till slut åkte vi in med henne till Läkarhuset, nu måste de ta prover och kolla vad det var för fel. Vi tänkte inte gå förän de hjälpt oss. Inget vi sa, men kände. Tösen blev hela tiden sämre, argare och hade svårare att andas.

Liksom sukade och torrhostade för varje andetag. Orkade inte gå eller sitta själv. Efter undersökningar och prover av olika slag, kom de fram till att hon troligen hade både öroninflamation och lunginflamation.

Luften gick ur mig. Lunginflamation?, är inte det livsfarligt tänkte jag. Kände att det här gick inte, vad var det som höll på att hända med vår lilla. Åkte så fort vi bara kunde, utan att köra för fort, till barnakuten, på drottning silvias barnsjukhus på östra sjukhuset i Göteborg.

Där väntade mer undersökningar och prover, hon blev bara sämre. Var till slut tungandad och vi var tvungen att bära henne hela tiden. Tårar i mängder föll och jag var så rädd.

Till slut efter många timmar blev hon inskriven på en avdelning. Där väntade ännu fler undersökningar och vår tös var så duktig. Hon orkade knappt hålla sig vaken, men kämpade på.

På salen fick jag och tösen var sina sängar. Vi kom överens om att hon skulle ligga över till söndag. Det här var torsdag, natten mot fredag. Klockan 01.30 ca. åkte maken och sonen hem.

Tårarna föll i mängder och vi var så trötta. Tösen somnade och var het som en kamin. De satte dropp, gav ytterligare antibiotika. Många hade hon redan fått och fler skulle komma. Syrgasen koplades in och jag läste Nicke Nyfiken för henne.

Hon somnade efter en kort stund, ingen. Jag kunde inte sova, låg och tittade på hennes mage. Hon hade höga värden och gjort lungröntgen tidigare på natten. Ingen visste när eller om hon skulle reagera bra på medicinen. Inte heller när hon skulle bli av med snabbandningen och febern.

Jag somnade utan att veta när. Vaknade varje gång det gick i dörren och sköterskorna kollade läget med henne. 96 i syrehämtning. Godkänt men hon var för tagen för att åka hem. Vätskebrist även om jag gett henne så mycket jag kunnat. Knappt bajsat och bara kissat några gånger per dag, mot hur hon annars gör.

Känslomässigt tänkte jag : Är det slut nu?, blir hon inte äldre än fyra år?. Tänk om hon inte tål medicinen eller om den inte hjälper?. Tankarna bara malde på. Logiskt tänkte jag att läkarna gör vad de kan, vi är i rätta händer. Vad är det som säger att, hon inte kommer att klara sig?. Men de känslomässiga tankarna vann. Fick knappt någon sömn och låg mest och vände och vred mig. Höll i tösens slappa hand. Som sökt min i sömnen.

Droppet lät som en skrivare och höll även den mig vaken. Sen vid fem på morgonen, vaknade jag igen, av att en familj kom in med sin tös. Först kl. 6 - 7 sa en sköterska att det var jobbigt där ett tag, men att syresättningen nu var på hundra, droppet var slut vid kl. åtta för den tjöt och väckte mig.

De kom och kopplade bort det och sa att vi nu kunde gå upp, för nu var det frukost och tösen svarade bra på behandlingen. Jag drog en lättnandens suck. Äntligen. Efter frukost konstaterade de att vi kunde åka hem.

Vid tio ringde jag maken och sa att vi nu ville bli hämtade. Han blev sjungande glad och sa att han varit i kontakt igen med mina och hans föräldrar, och det blev fler ringanden på hemvägen sedan.

Stannade på hemvägen och köpte hem antibiotika och mat. Jag och de små stannade i bilen. Under tiden ringde jag min mamma och pappa och sa som det var. Även de sukade av lättnad. Ingen hade tänk på annat än tösen och knappt sovit på natten.

Hemma åt vi middag och gav tösen mer medicin. Hon hatar den fastän den gör nytta och smakar : grape och aprikos. - Den är äcklig, jag vill inte ha. Säger hon varje gång hon får. Vi ger och hon blir väldigt arg. För att sedan lugna ner sig och dricka något gott där efter.

Idag mår hon bättre och leker så mycket hon orkar. Vilar där imellan och ork har hon inte som förr. Halva höger lunga är inflamerad och vänster öra. Så hon är på en antibiotikakur på tio dagar. Inget dagis för henne eller pojken och ingen praktik för mig under tiden. Läkarens order.

November nästan vinter

Ja, nu blir det bara kallare ute för varje dag som går. Strax blir det vinter och snö. 1 till 2 minus grader ute nu. Frost på marken och riktigt kylig luft att andas in. Jag tycker att det känns som en snölös vinter ute, än höst. Snart är året slut. Tiden går så fort.

När jag var liten så upplevde jag att tiden gick sackta, allt tog såå lång tid. Saker var högt upp på hyllor eller diskbänken. Fick dra fram stolen, klättra upp på den och kanske att man nådde fram till det man nu ville nå.

Oftast stod mamma eller pappa bakom eller bredvid mig, och hjälpte till. Minns när skåpen var så högt upp. Jag stod på tå, hoppade upp och ner, men nådde ändå inte upp. Ville komma åt godispåsen. Då stod pappa eller mamma bakom en och tog ner påsen.

Länge sedan nu, men det var så mysigt att vara liten. Krypa upp i soffan och hur man än gjorde så nådde man inte ner. När man satt med ryggen mot soffryggen. hehe. Nu är det mina små som är så där korta som jag en gång i tiden var. Jag får ett leende då jag ser dem hållas. För jag vet ju själv hur det var att inte nå upp.

Var i Ullared i fredags. Var där i fyra till fem timmar i affären. Kan det verkligen stämma?. Måste varit fel på klockan. Men barnen åt och sov i vagnen, vi hade med våran tvillingvagn plus kundvagnen in. Sov de inte, satt de med stora ögon och tittade. Försökte och lyckades ibland, att stoppa ner saker i vagnen från olika hyllor. Mina små pluttar, men det hör ju till.

Bra att jag har så mycket minnen ifrån när jag var liten, det man inte minns kommer man ihåg när man ser vad de små gör. Antingen på dagis eller hemma till exempel. I Ullared köpte vi : torrvaror som kan vara bra att ha, kläder till både oss och barnen, leksaker och pärlor och lite pärlplattor och lite till. Kundvagnen var överfull haha. Så nu behöver vi inte åka ner dit på bra länge.

Dagen efter. lördagen den 12 : e november, fyllde våran tös fyra år. Vad tiden går fort, vet att jag skriver det ofta, men den går jätte fort. Hon föddes ju precis även sonen som nu är 2,5 år. Men de är fortfarande små och krypper upp i ens knä och somnar gott. Trottsar järnet varje dag, men det hör deras ålder till. Jag har säker varit så själv som liten. Det växer bort.

Min vikt står fortfarande stilla, mer eller mindre. En del veckor väger jag något kilo mer, men sen ligger man på samma igen. Så är det för de flesta. Men nya kläder från Ullared så stod jag i hallspegeln och såg att, jag faktiskt är nästan normalviktig. Grov för att vara tjej, men inte tjock längre. Bara fem kilo kvar till normalvikt.

Man vet logiskt sett, men det är först nu, som jag ser att jag är inte så stor längre. Man hinner inte med riktigt. Men det börjar jag göra nu. Har gått ner 50 kilo, sedan min son föddes för 2,5 år sedan. Det är ju som en liten vuxen eller som ett stort barn.

Är : 168 cm lång och väger nu 72 kilo. Som gravid i slutet med sonen, så stod vågen på 122 kilo. Det är inte konstigt att jag orkar en massa mer nu. Kan tänka mig att väga mellan 65 och 67 kilo. Mindre vore inte fint på mig, som är grövre än de flesta tjejer, som normalviktig. Jag skulle se sjuk och kantig ut, om vågen stod på typ 60 kilo.

Andra med lite mindre benstomme med samma längd, skulle se normalviktiga ut. Vi är faktiskt olika byggda, så ingen kan väga samma och ha samma längd, och se lika ut. Jag har breda höfter, knän och axlar.

De flesta tjejer har lite tunnare propotioner, men det här inget jag är avundsjuk på. Där emot är jag medveten, och trivs bra med min kropp. Jag kommer inte att se ut som innan vi fick barn, jag och maken. Det är det inte många kvinnor som gör.

Jag har samma vikt och längd nu som jag hade som 16 - 17 - åring. Men efter två graviditeter, amningar och 50 kilo neråtgång, så kan man inte ser ut samma som förr. Jag har mina skavanker, lite lös hud där och så vidare, men jag har ändå bikini på stranden, och när jag känner för det baddräckt.

Vad andra tycker är upp till dem, jag trivs med mig och min kropp, skulle någon annan kvinna ha liknande kropp som mig och inte trivas, ja, då får hon ju lägga sig under kniven. Jag ser att huden blir bättre hela tiden. Min kropp har gett mig två underbara och väldigt älskade barn, den kan inte se ut som den gjorde för 14 - 15 år sedan.

Grattis till mig!

Idag fyller jag 31 år. Det ska firas. Imorgon kommer mina föräldrar hit. Så vi håller på och bakar goda grejer här. Blir så sugen när man håller på. Men inte tjuväta här inte. Kul när vi fått kläm på vad vi får och inte får äta vi tre som har allergier eller väldigt känsliga magar. Tösen äter ju som bekant allt hon gillar. Sällan känslig mage där som tur är.

Tösen fyller fyra år den 12 november och det är ju snart, så eftersom att mormorn och morfarn hennes bor många mil bort, slår vi ihop våra födelsedagar. Så hon har fått vara med och bestämma vad vi ska äta, och får presenter av mina föräldrar samtidigt som mig.

Så imorgon lördag blir det kalas här. Mysigt och det ser vi fram emot.

Hösten är här. :-}

Nu är hösten här och snart vintern med. Mörkare ute för varje dag som går. Mysigt att sitta under en varm filt i soffan med tända ljus på soffbordet. Bara mysa med älsklingen och barnen eller bara älsklingen.

Maken hängde ut fågelmat idag på ballkongen, gör vi alltid så här års. Snart blir det att tända lycktan, men vi väntar lite till.

Vi håller på och pysslar här hemma. Har gjort tavlor och ska fortsätta med det strax. Skriver ut bilder från nätet och gör om dem, så som vi vill ha dem i nyansen. Sen även kort på våra små, från några dagars ålder till ett - åring. Tre kort i en och samma ram, blir det per barn.

Ska bli kul att hänga upp tavlorna sedan med maken. Han har haft ont och har det från och till än, i sina leder och muskler. Att han och jag har ändrat kost hjälper magen, men armar, ben och huvud värker.

Så igår var vi i familjen på Läkarhuset här där vi bor. Läkaren och maken satt och pratade om läget, och det lyssnades på hjärtat och klämdes här och där. Nästa vecka ska vi dit igen, då ska han genomgå prover. Hjärta, lever och för diabetes.

Måste ju undersöka och utesluta. Han mår så här då han ätit något med sött i, vilket händer sällan. Men smärtan och tröttheten sitter i länge.

Det är säkert inget farligt, men måste ju utredas. Så vi hoppas på det bästa och håller tummarna. Både han och jag har diabetes i släkten, så vi tror att han troligen har någon form av det. Men vi får se vad läkaren kommer fram till.

Snart Oktober.

Ja, den här månaden har gått riktigt fort. Tycker jag alltid att månaderna gör. Händer så mycket som man inte tänker på, man ser att barnen växer och märker att de utvecklas bra. Men man ser det bättre när andra som inte hör till familjen eller inte träffar oss så ofta talar om skillnaden.

Tösen målar och gör halsband, ja, allt som har med kreativitet att göraälskar hon att pilla med. Hon är så duktig min lilla tös. Halsband, armband och pärlplattor. Kritor, ritpennor och penslar. Hon kan sitta länge och skapa. Man ser att hon kan det där med vilka färger som passar ihop och det blir så fint.

Sonen har börjat bli mer nyfiken på det där som storasyster skapar han med. Han föredrar att måla och rita. Han orkar inte alltid sitta lika länge som syster, och tålamodet tryter. Men han ser också vilka färger som passar ihop. Han byter krita efter krita och säger : - Färdigt. Teckning klar.

Han får bättre humör och tålamod hela tiden sedan i somras. Det gör att hans syster får mer lugn och ro. De leker ihop, busar och sitter och kramas och pussas. Han frågar : - Dansa med mig?. Och så dansar de till de ramlar ihop i en liten hög och skrattar.

Jag är så stolt över våra små. Det är så skönt att se att han blivit mer och mer glad och lugn. Han vet precis hur han vill ha det och ger sig inte förän han lyckas. Ibland går det inte riktigt som han vill, men då är han inte längre rädd för att be om hjälp.

Han fick och får alltid hjälp och uppmuntran av oss. Men han har inte förän nu gått med på att ta emot vår hjälp. Han går fram och sätter sig i knät och gosar. Somnar och sover tills han vaknar efter en lång stund. Han gick inte med på det förut. Inte så ofta.

Tänk vad en liten pojke kan ändras och må så otroligt mycket bättre, bara vi fått veta vad som fattades honom. Det finns så många lactosfria produkter nu mot då en annan var liten. Han kan äta med hjälp av dem nästan allt. Han vet även där precis vad han tål.

Bvc får stå för sig, det är inte alla som är på deras sida. Men jag tackar vikarien i somras, hon bekräftade det jag hade i baktankarna. Sonen tål inte någon mjölkprodukt överhuvudtaget. Och talet är vad både jag och dagis sett, IKAPP! :-D Det går inte annat än att glädjas med honom. Han är så duktig min lilla ängel.

Ny månad igen.

Då var det ny månad igen, tiden går fort och snart är hösten här. Inte riktigt än men det dröjer ju inte länge som bekant. Fredag till för en liten stund sedan, hade vi besök av mina föräldrar. Har varit jätte trevligt att ha dem här hos oss, men som vanligt när man gör något mysigt går tiden fort.

På fredag när jag precis hade hämtat de små från dagis, så kom de och mötte oss, mamma och pappa, på parkeringen utanför vår lägenhet. Kom precis lagom. :-} Någon timma senare kom min man hem från sitt jobb i Göteborg. Han brukar komma vid kl. 18 - tiden annars, men kom nu någon gång mellan kl. 15 och kl. 15.30.

De tog hand om de små och pappa fick läsa sagor, under hela tiden som de var här. haha. Barnen kom fram med olika slags böcker, och han läste sig till slut hes. hehe. Vi åt räkor, kräftor, ägg, sallad, knäckebröd, smör, skinka och god dricka. Ricktigt gott med kräftskiva. :-D

Satt och njöt och pratade om allt mellan himmel och jord länge. Både roliga och ledsamma saker. Under tiden somnade de små i min och min makes armar. Alla var mycket nöjda, och till efterrätt åt vi popcorn och chips, och vuxendricka.

Olika slags bra och blandad musik var på, och vi spelade sällskapsspel ihop. Satt uppe och hade mysigt, tills det var dags att sova. Länge sedan vi satt i köket och njöt så. Vi brukar annars äta gott och sådant, i vårat vardagsrum och se en film ihop.

Men nu har det blivit så mycket sjukt på tv : n, så vem vill se på den?. Ladda ner filmer är inget fel, men det är ju samma sak där. Man hittar något man tycker är jätte roligt och så, men det finns alltid med något sjukt.

Det är väl ändå tillräcklingt sjuka saker som händer i världen, ska man då se det på film också?. Det sabbar ju bara humöret på alla, och det vill vi inte här. Nej, tv : n står sällan på, och lika bra är ju det.

På lördagen gick vi upp och åt frukost ihop, och sedan gjorde vi picnic - mat, och tog bilarna till Mollösund som ligger på Orust. Det var så mysigt att sitta där i hamnen, och äta ihop och bara njuta av att vara samman.

Efter maten åkte vi till en loppis någon stanns i Varekil. Där träffade barnen och vi på en väldigt barnkär hund. Sedan satte sig tösen i sin mormor och morfars bil, i sin bilkudde med ryggstöd, eller framåtvända bilbarnstol. Som är smidig att flytta mellan olika bilar.

Sedan bar resan vidare till Kollhättan, mittemot Svanesund på Orust. Där fiskade maken och pappa, samtidigt som jag, mamma och de små tog en promenad i skogarna bredvid. Alla pratade vi om det som man hade på hjärtat.

Några timmar senare åkte vi hem. Väl hemma så gjorde vi mat. Det blev ungskokta kycklingfileer i kokosmjölk, dinkel - fullkornspasta, kryddade oliver och wokgrönsaker från ugnen de med i kokade i samma kokosmjölk som kycklingfileerna. Riktigt gott. Sen lade vi de små och eftersom att vi varit borta hela dagen och kommit hem sent, så gick vi alla och sov.

Imorse gick vi upp och åt frukost och småpratade. Medans de andra lekte, pratade eller läste så städade jag iordning en del i hallen. Det behövdes. Var inte smuttsigt innan men nu ser det bättre ut. Sedan åkte mamma och pappa vidare till Ramsvik och där omkring.

Vädret är just nu inte det bästa, det regnar och blåser ute, men har man ett gott sällskap och är på ett vackert ställe så kan man ha det mysigt ändå. :-} Snart blir det lunch här.

Om tre veckor så ska vi till mamma och pappa, ska bli kul att träffas igen. :-}

Haft och har en riktigt mysig sommar. :-D Men...

Det har varit en jätte mysig sommarledighet och det är det fortfarande. Vi har åkt på olika utflyckter över dagen nästan alla dagar. Badat några gånger både här omkring och i Örnaholm, där mina svärföräldrar bor ute på landet, utanför Gislaved, i Småland. De bor i en villa de byggt själva, vid en sjö.

Ett jätte mysigt ställe. Där bor även min svåger och hans hund. Vi var hos dem måndag till fredag i den här veckan. Hade det jätte mysigt och var ute nästan varje dag. Promanader, ute och lekte med de små, njöt av deras trädgård och badade i sjön.

Har varit både regn och sol. Varmt och jummet. Ätit jätte god mat och haft det trevligt ihop. Så som det ska vara. Igår lördag var jag och familjen ute och åkte. Vi åkte till Orust, Tjörn och sedan vidare till Lysekil. Var jätte mysigt och vi tog en promenad runt stan i Lysekil.

Varmt och klarblå himmel. Ett riktigt sommarväder fick vi. På hemvägen handlade vi mat, och tog sedan bilfärgan från Svanesund, på Orust till fastlandet, och sedan var vi hemma efter en kort stund. Hemma satte vi oss på balkongen och bara tog det lungt, och njöt av värmen som fanns kvar från dagen.

Sedan tog jag och maken var sin drink framför tv : n, medans de små sov gott i sina sängar i deras rum. När vi sedan gått och lagt oss i vår säng, så tog det inte lång tid förr än vi båda somnade. Sov jätte gott i natt och det verkar de andra också ha gjort. Tidigare i sommar under våran ledighet, har vi varit över dagen i Smögen och ätit gott och gått på bryggan.

Är väldigt tacksam för att våran bil har A.C. Det är det inte alla bilar som har. Att bo så här nära havet och öarna där i, gör att vi får se så mycket vackert på kort tid. Något vi inte kunnat göra om vi fortsatt bo i Angered eller Stockholm. Som liten åkte jag ofta med mina föräldrar och storebror, till norra västkusten.

Ett ställe där en del på pappas sida kommer ifrån, och som han ofta bestökt själv eller med någon kompis. Han har en dröm om att bo i närheten av där vi fyra bor nu. Det som är bra med att han har oss här i Bohuslän, är ju bl.a. att han kan stanna så länge han och mamma vill, hos oss och åka vart han än vill fiska t.ex.

Ångrar inte flytten vi gjort hit, även om vi mött folk som gjort oss obeskrivligt ont. Så har vi samtidigt träffat många trevliga människor. Det ger mycket värme och självkänsla. Jag och mina trivs och mår jätte bra av att bo här. För bara för att vi haft oturen med en del folk, så behöver den oturen inte fortsätta. Nej, jag tror på en bra framtid för mig och mina.

Jag har gått ner närmare 50 otroliga kilon, fått två jätte goa barn och är gift med deras jätte fina och snälla pappa. Min livs kärlek. Jag har en plan, nu när magen är iform och armen sedan flera månader är hel, ska jag åter igen söka mig ett jobb tills jag får det, och det blir inte inom vården, inte på bra länge. Utan jag kan tänka mig att dela post, reklam, jobba med att serva kunder i någon mataffär eller jobba på något lager.

Bara folk får upp ögonen för mig, och ser att det som står i mina papper hela tiden stämmer. Jag är plinkttrogen, social, trevlig, känner av läget, och anfasar mig lätt efter andra människor, kommer i tid och går hem när dagen är slut. Pratar inte för mycket eller för lite. Kommer att fortsätta så som förr nu i och med att magarna är bra, att vi bytt till en bra kost som passar mig och maken.

Att sonens problem beror på hans lactos, och Sen finns det inget mer än vanliga sjukdomar i så fall, som kan få mig att inte kunna komma till jobbet, eller liknande. Sen är det upp till var och en om de väljer att tro på en. Det är inte mitt utan deras bekymmer.

Till saken hör att jag har en som ska vägleda mig till jobb, som är väldigt oförstående, hon har fått en bild av mig som inte stämmer ett dugg. Hon säger saker som att : dina blåmärken du får så lätt, kan du ju inte inbilla mig beror på annat än det självklara.

Hon tror alltså att någon gör mig illa, vem skulle det vara i så fall?. Jag känner då ingen så ond person. Jag har alltid haft lätt till att få blåmärken. Min mamma sökte för dem när jag var liten. Vad jag förstår så är jag den personen som går lätt sönder i mina kärl.

Det har inte med varken mig eller andra att göra. Men hon säger att hon är säker på att det beror på något, som jag inte vill berätta för henne. Herregud, vad hon är jobbig. Men det är inte allt, min Candida det vill säga svampsjukdom eller åkomma, gör mig känsligare för allt.

Jag kan inte äta och dricka vad som helst, och det har jag funnit mig i. För min läkare på Läkarhuset vet mer, och förstår mig mer, än vad min Arbetsmarknadskonsulent gör. Vilket är självklart. Hon vet inte mycket om kropp eller knopp, har hon sagt. Men framför henne har hon en undersköterska, som jobbat flera år tills för 6 år sedan.

Vad man än säger till henne, och att jag dessutom mår bra nu, gör att hon inte vill tro på mig. Hon vill att jag ska gå till någon kurator. Vilket jag inte behöver. Jag känner mig starkare, gladare, envisare, piggare, mer fram åt och mindre och mindre osäker.

När jag där emot är hos henne, blir jag arg, nervös och väldigt trött i huvudet. Det håller i sig resten av dagen, varje gång som jag varit hos henne. Känns det på samma negativa sätt. Hon sa för ett tag sedan att man måste vara ärlig mot andra, och säga till om man är oense.

Den ende jag är osams med just nu är henne. Jag sköter mig snyggt, svarar på frågor och ändå trycker hon ner mig. Hon hör av min praktikplats, det jag berättar för henne, så varken jag eller de ljuger. Men hon ställer mig mot väggen och väljer att fråga ut mig, varje gång som vi ses.

Hon är absolut inte bra för mig. Går man till henne och ber henne att kopiera och skriva på ett Försäkringskassepapper, så ber hon en sätta sig ner och så börjar frågorna till vänster och till höger. Sist sa jag precis vad jag kände, och nu med hårdhandskarna.

Men inget gap, inga fula ord, utan bara : - Dina frågor, att du sitter och iaktar mig upp och ner, att du ifråga sätter hela mig och min familj, får mig att bli mycket nervös och arg. För vad jag än säger, så vill du hitta något negativt med det och inget jag gör eller säger är bra, enligt dig.

- Vem som helst skulle reagera så som jag gör nu. Vi behöver inte sitta ner och prata om något som inte jag ens bett om. Du ska bara kopiera ett papper och ge mig en underskrift. Det behöver inte ta en hel timme.

Vet ni vad hon sa till mig då?. - Men det kan inte stämma, hur kan du säga så?, jag gör ju bara mitt jobb, och jag ser ju att du hela tiden döljer något. - Nej, sa jag till henne då, det är ju inte alls det jag gör, jag har hela tiden varit mig själv, ärlig och mer kan jag inte vara.

Då ställde sig människan upp framför mig och suckade, sen tog hon en whiteboard - penna, och började skriva upp en massa nonsens, på sin whiteboard på väggen. Hon envisades med att jag inte beter mig som man ska, för att kunna ta hand om ett jobb, att jag måste dölja något, och att jag inte kan mena att då jag vab :at, är det för att sonen har en dålig mage.

Hon stod och kasstade skit på mig rent ut sagt. Flinade och sa sen allvarligt, att så länge som min som mår dåligt, så måste det ju innebära att jag mår dåligt. HAllå?! Hur kan hon säga så?. Sen fortsatte hon med att vi måste reda ut, och prata om det här, när hon kommit tillbaka från sin semester. Sen frågade hon hur lång tid jag vill ha på mig. Vad menade hon nu?.

Jag frågade vad hon tänkte på. - Ja, du har ju inte hur gott om tid på dig som helst. Jag kan tänka mig vad hon har i tankarna. Hon menar säkert att jag är nära att hamna i fas tre. Men det tänker jag inte gå med på. Jag vet att jag kan jobba. Hon sa då : - Men varför har du inte jobbat på så länge då?.

Men herregud, hon har ju redan svaret i sina papper, om hon nu tittar.. - Det måste ju bero på något, fortsatte hon. - Ja, sa jag, det vet du mycket väl vad det beror på. Det är ju för att jag har sökt jobb i många år, vikarierat, varit på oräknerliga arbetsinterjuver på flera ställen var jag än har bott.

- Innan jag flyttade från min barndomsstad, var jag millimetrar från att få fast jobb. Det om något visar ju att visst kan och vill jag jobba. Samma vilja har jag nu som frisk. Vad tror ni hon sa då?. - Det där vet jag redan, men det måste ju ligga något annt bakom.

- För det är väldigt lång tid att inte jobba. Sen ville hon att jag skulle dra flera kort ur en kortlek, med olika ord på. Okej då, tänkte jag och sa : - jag vet inte varför du vill det här men okej, du tycker att det är viktigt.

- Själv tycker jag att det får tiden att gå, och jag har fullt upp idag. Hon bara suckade och bad mig dra flera kort. Det hela gick ut på att jag skulle lägga korten i tre olika ketegorier, och sedan dra några till, medans hon ställde olika frågor.

Sen var jag tvungen att förklara varför jag tyckte som jag gjorde, med de olika orden, inte en, inte två, inte tre gånger, utan fyra och det fick henne att fråga en massa mer. Jag förstår mig inte på det här över huvud taget. Det förspiler min tid och den är liten, precis som både hon och jag vet.

Arbetsförmedlingen skickade mig till AME, för att de tror att jag med deras hjälp, kommer att får lättare att komma igång, med att få tag i ett jobb. Men jag vet hur man söker jobb, hur man sköter ett jobb. Jag kan allt det där. Det enda som jag vill är att få tag i ett jobb, och inte sitta mitt i mot en person, som får en att bli helt tom i huvudet.

Hur jag tog mig hem fattar jag inte. Tur att jag åkt samma väg förr, för jag var helt slut, näg jag kom hem med de små, och gett dem allt de behövde. Den natten hade jag svårt att somna, sova och när jag väl somnat, drömde jag mardrömmar. Dagen efter hade jag ont i huvudet stora delar av dagen.

Sommarledighet för hela familjen. :-D

Nu var det en ny månad igen. Var ett tag sedan som jag skrev här nu. Men mycket händer ju, så det här med bloggandet blir då och då. Och det passar mig prefekt.

Har varit sommarledig från Textilverkstaden i en vecka nu, och de små har sommarlov de med sedan en vecka. Eller jo.. sen i måndags den här veckan om man ska var noga. Idag går maken hem på semester, och kommer att ha barnen en vecka själv, sen när jag går tillbaka till praktiken.

Sett fram emot den här ledigheten länge nu. Är så mysigt och blir ännu mysigare när alla i familjen nu är lediga.

Barnen är inne i värsta trottsen och syskonbråket. Men vi står på oss vi vuxna, de måste lära sig rätt och fel. Det värsta både jag och maken tycker, är då en del barn växer upp bortskämda. Det är som om en del föräldrar inte orkar bry sig helt om sina små.

Min åsikt är då att de inte borde ha skaffat sina barn, men det är ju bara min åsikt. Tycker bara synd om barn som aldrig får veta rätt och fel. De blir ju väldigt vilsna och bråkiga mot andra individer.

Ingen är perfekt men alla borde bjuda mer till. Bortskämdheten kan ju faktiskt gå i arv till barnens barn i framtiden. Vilket stök. Vi har en granne här i området som kämpar allt han kan med sina små. Men då han är ensam och hans ex inte gör många knop, så blir deras barn förvirrade. Ena veckan gäller en sak och andra veckan en helt annan sak.

Äldsta barnet lyssnar och hittar inte på dumheter, men deras lilla som är äldre än våran tös, hon är väldigt bråkig. Tycker så synd om henne. Hon vet inte vad som är rätt eller fel, och så kommer det kanske fortsätta hela hennes uppväxt.

Pappan gör verkligen allt han kan, men vad hjälper det när mamman släpper barnen över en trafikerad väg ensamma o.s.v. Han springer och letar och mamman är inte närvarande.

Men inget vi kan göra åt, men det får en att fundera ibland.
Barn behöver en fast hand, uppmärksamhet och en massa kärlek. Med en fast hand menar jag att man håller om dem, ger dem trygghet i alla lägen man kan. Säger till direkt om de gör något dumt och så vidare.

Här hemma gör vi just det. Vi ser efter de små, utan för den sakens skull inte ge dem någon frihet. För de måste ju får prova på saker själva för att lära sig. Men inget som blir farligt. Spelar ingen roll om man somnar helt slut en del kvällar, och nöjd andra.

Bara de små mår gott och då gör man det själv med. Älskar min familj över allt annat.

Trevlig sommar! :-D

Sommar, sommar, sommar...

Nu är det sommar och om några få veckor är vi sommarlediga i familjen. Härligt. Då ska vi hitta på en massa kul tillsammans. Helgen som var så var mina föräldrar här, på flera mycket trevliga dagar. Torsdag till lördag.

Vi åt god mat, var ute på utflyckter, de små badade i havet två dagar i rad. Med mig och mamma som sällskap. Pappa och maken fiskade och maken fick napp. En av dagarna tre gäddor och den andra dagen en havsöring och en havstorsk.

Alla fem fiskarna ligger i våran frys, och väntar på att en efter en att bli tillagade och uppätna. Har provsmakat och tillagat några av dem. Finns inget godare än när fisken är färsk och tillagad. Det smälter i munnen.

Det tråkiga med att få gäster och ha mysigt, är att tiden går så fort och att de snart åker hem igen. Men snart ses vi alla igen. Inte bestämt när men snart vet vi att vi ses. Då har många av oss ledigt för sommaren, och man hinner att åka både hit och dit, och stanna lite längre.

Förra veckan var sonen magsjuk och veckan innan lika så. Idag och igår med. Vi vet nu vad han har. Han har lactosintolerans och svamp i magen. Där av humöret, klådan, torreksemen, den ömma och svullna magen och diarren.

Ringde bvc förra veckan och även veckan innan. Fick veta veckan innan att vi skulle undvika mat med mjölk och socker i. Sagt och gjort. Tar bara ett tag för magen att bli bra igen. Helgen den veckan för nu snart två veckor sedan, åkte vi och hälsade på hos mina svärföräldrar och hade det jätte mysigt.

Där berättade vi för dem att han inte får äta något med socker eller mjölk i. En dag tog vi oss ett bad i deras bubbelpool, hörde innan att de ville ge tösen och pojken något gott. Inget med socker eller mjölk i bara, sa vi.

När vi kom tillbaka från badet, kom tösen mot oss glad i hågen, och berättade att hon och lillebror fått det ena och det andra. Med socker i... suck. De hade glömt av att det inte bara var mjölken, de skulle se upp med utan även det med socker i.

Så då var vi på ruta ett igen veckan där efter, med dåliga magar och inget dagis. Det är så onödigt men lätt gjort. Så jag ringde igen och hörde mig för, fick prata med en vikarie till den sköterskan som vi annars har.

Hon sa det som våran ordinarie sagt, men även lite annat. Han är överkänslig eller intollirant mot mjölk och mår inte bra i magen av socker. Räcker med bara lite så mår han med ens dåligt. Allt hon sa stämmer in på vår son.

Nu när han varit utan det han inte tål, mår han sakta bättre på alla sätt. Hoppas att det fortsätter så. Tänk om vi hade vetat det här innan, i höstas... och innan dess för den delen.

Suck. Hade varit så mycket bättre och enklare. Den cirkus vi varit med om flera gånger genom åren, hade aldrig existerat.

Nu kommer vi troligen ändå att få en tid, hos någon barnpsykolog på något ställe, Vilket både jag, maken och många med oss, inte tycker att det finns någon anledning till. Men våran bvc - sköterska har fått för sig att sonen har bekymmer. Hade hon sett honom nu, så tror jag inte att hon gjort samma bedömning, som hon gjorde i höstas.

Men å andra sidan så litar vi inte ett dugg på henne, så det hade hon kanske gjort ändå. Om han nu skulle ha någon form av bokstavssjukdom, så tror inte jag eller min man att det är något stort, som behövs medicin till.

Han är som vi andra, när han får den kosten han tål, då blir allt både i huvud och kropp sakta bra. Det är ju som vi egentligen visste från början, vi har sagt flera gånger till bvc, att de ska titta på om han reagerar på maten. Och om det i sig gör honom torr i huden, och arg som följd.

Har bvc - sköterskan lyssnat på oss?. Nej. Känner vi oss nöjda med henne?. Nej. Stöttar hon oss som familj?. Nej. Känner vi oss trygga med henne?. Nej.

Varför?. Därför att hon redan har gjort sin egen bedömning, om sonen och står fast vid den utan att vare sig ändra sig, eller lyssna på oss.
Vill vi byta till ett nytt bvc?. Ja!, men vi orkar inte med det just nu.

Det skulle bli vårat tredje bvc. Vem orkar dunka huvudet i väggen gång på gång?, inte vi.
Här ska det råda lugn och ro, trygghet, glädje och ingen mer panik. Det är inte välkommet med folk som s.k. förstår sig på, och i själva verket inte har någon anning om vad de ställer till med, med deras sätt.

Vi har fått mer energi och med det mer ork till allt.

Det här gör att både jag och maken inte lika fort blir trötta, eller irriterade på saker som både han och jag, annars skulle ha blivit. Nu är det mer att man konstaterar att det inte blev som man ville, men det är inte hela världen.

Vi dansar Zumba, går promenader, och äter rätt mat, och dricker en hel del vatten. Roligt att röra på sig och vad gott man mår av det.

Barnen märker ju att mamma och pappa mår bättre och är piggare, så de är ju gladare de med, för vi orkar ju leka mer med dem, än innan och det är så underbart för oss alla.

Igår började jag dagen med att tvätta i tvättstugan. Klockan 08.00 till strax innan 12.00 tvättade jag. Sedan städade jag och körde flera diskmaskiner. Känner mig så nöjd. Maken tog hand om de små under tiden. Han var den som gjorde maten den här dagen. Sedan tog vi bil, barn och utrustning till våran båt vid sjön här.

Båten var till igår full med vatten. Men efter att vi tömt den är den tom och torkar naturligt i solskenet. Hel och ren. Efter det drog vi den närmare land, och jag såg till att kedjan och låset satt som det skulle, vilket det gjorde.

Barnen satt i deras tvillingvagn och åt mackor och vilade, under tiden som vi hölls. Vi turades om att bevaka de små.

Maken hade på sig sina vadarstövlar och jag vanliga men lite extra höga stövlar, när vi gick där i vattnet. Hehe :-D Han såg ut som en grodman i sin utrustning. Men väldigt praktiskt är det allt. En hel dräkt från tå till armhålorna, med hängslor som sätter ihop det hela.

Sen efter det här åkte vi iväg till Torp, och gick till Biltema där, och köpte en ny och större flytväst till tösen. Sonen ska ha hennes som hon hade förra säsongen. De växer så det knakar mina små. Köpte kritor och hopprep till de små lika så. Sen även nya åror till båten, då någon eller några idioter, snott våra vi hade. Finns så elaka typer så man orkar knappt bry sig.

Nu tar vi i fortsättningen med oss allt som går från båten, och har i vårat förråd. Går inte att lita på någon man inte känner. Har en elmotor på laddning i förrådet. För ingen av oss orkar ro jätte länge.

Väl hemma igen gjorde vi middag och lekte med våra små. Sedan åt vi maten på balkongen. Mysigt och varmt. Sedan när vi ätit upp maten, gick vi in i vardagsrummet och såg på Rio, med våra små. En tecknad film med tropiska fåglar i. Vackert. Till filmen åt vi popade popcorn, och de små drack vatten. Vi drack ett glas med rödvin var. Avslappnad och bra dag på många sätt.

Idag får vi se vad vi hittar på, men vackert väder är det och alla mår vi bra.

Bröllopsdag för min och makens del idag! :-D

Idag har jag och min man bröllopsdag. Vi har varit gifta i 4 år idag och det ska firas. När vi vaknade på morgonen den stora dagen för fyra år sedan, var vi båda nervösa och förväntansfulla. Hur skulle det bli när vi stod där och lovade varandra evig trohet hela våra liv.

Än så länge har och är det underbart. Visst vi har våra meningsskiljaktigheter någon gång ibland, men vi diskuterar alltid strax efteråt och bli hur sams som helst därefter. Våran kärlek till varandra är mycket speciell har vi båda förstått.

Vi somnar aldrig osams, och är det ingen sjukdom i farten eller munsår, så avslutas dagen alltid med en kyss på munnen.

Vi har olika men även lika bakgrunder och många åsikter delar vi. Vi tänker oftast på samma sak samtidigt, och det har hänt flera gånger att när den ene ringer till den andre, så ringer den andre till den ene samtidigt. haha :-D Jag tycker det är så roligt.

Han tänker på mig hela tiden var han än är, och samma sak gäller för mig. Ända sedan vi första gången träffades den där dagen för snart 5 år sedan, så har vi knappt varit ifrån varandra. Ingen av oss mår bra om vi inte får vara tillsammans. Jag trodde inte att man kunde känna så här starkt för någon annan människa tidigare.

Självklart älskar jag våra barn mer. Men annars om man ska återgå till kärleken jag känner för min make, den kärleken är nästan lika stark som den kärleken jag har för våra barn.

Den är stark, djup, varm och den går inte att beskriva så mycket mer i ord. Den ÄR och den kommer helt naturligt över mig, då jag ser på honom och tänker på honom. Kan fortfarande bli generad och fnittrig, när han ser på mig med de finaste ögonen jag sett.

Min älskling! :-D

Sköna Maj välkommen! :-}

Då var det en ny månad igen. Tiden går fort. Våren blir bara mer grön, blommig och varm. Härligt. Naturen vaknar mer och mer. Vi har börjat att plantera olika slags frön här hemma.

Det gror och växer bra i en bunke i vardagsrumsfönstret nu. Intressant att titta hur det ändras från dag till dag. Ska nu närmast bli tomater, aubergin och chili. Tar ett tag till, men små gröna blad kommer sakta upp.

Vi har börjat dansa Zumba här hemma, jag och min make. Det är svårt, kul och svettigt.

Idag är jag hemma med mina små barn från dagis, de har hostat sedan helgen. Förra veckan var de dåliga i magen och hade influensa. Åtminstånde en av dem. Den andre var hängig och sov mycket, och den andre hade feber och var dålig i magen. Sen i fredags blev tösen dålig i sin mage.

Sonen hade feber i torsdags. Idag har de hostat hela natten, och ligger och sover båda två, i min och makens säng. Hoppas att de blir friska snabbt och kan gå till dagis. Jag har ringt till både dagiset och min praktikplats på Textilverkstan.

På dagis sa chefen att de små ändå inte kunde komma, även om de hade varit friska idag. Jag blev ett frågentecken och han sa att de har studiedag idag. Det stod inte någonstans om det i deras nyhetsbrev. Märkligt och ofta har de det nu på våren.

Var ju tur det att jag ringde, annars hade jag ju gått upp som vanligt, strax efter det att maken åkt till jobbet eller innan. För att sedan göra dem klara och gå dit. Hade jag gjort det hade vi varit tvungna att vända hem igen. Har hänt en gång tidigare nu i vår.

Snopet det känns. Men nu är mina små sjuka, som sagt, och då kan de ändå inte gå till dagis, vare sig det är studiedag eller inte.

Det är en klarblå himmel och solsken ute, ser jag när jag tittar ut genom fönstret i vardagsrummet, där jag sitter och skriver. Fåglarna kvittrar och löven på träden är ljusgröna, och nästan utslagna. Vackert. Det är 5,4 plusgrader ute så än så länge är det kallt. Men enligt SMHI : s hemsida, står det att det kommer att bli : 10 plusgrader och solsken, klockan två. Det är lite mindre än fem timmar till dess.

Vi har tid kl. 16.00 idag hos Bvc med sonen, det är dags för hans 2 - årskontroll. Men jag tror inte att han kommer att orka med den idag. Så ska se hur han är när han vaknat sen. Mår han dåligt då, så ringer jag återbud.

Maginfluensa eller magåkomma.

Vad ska man göra åt saken?, det gamla vanliga, skonkost och mycket vatten. Uppe på benen är jag däremot. Så funderar på om det verkligen är maginfluensa eller om det är Candidan som gör sig påmind.

Hur som helst så har jag sjukanmält mig idag, hoppas morgondagen blir bra och att man kan vara frisk då.

Lite tankar i mitt huvud just nu :

Våran son är för det mesta en god och glad liten pojke, men från ingenstans kan han bli okontrollerat arg. Det eskalerar tills han får panik, och slutligen somnar av utmatting. Så har det varit från och till, varje månad sedan i höstas.

Vi blir mer och mer övertygade om att han lider av någon form av bokstavssjukdom. Under anfallen ropar han på hjälp. Spänd som en båge. Bvc har skickat en remiss, som väntar, till närmaste sjukhus med en barnpsykolog.

Sen går det flera dagar och han är sitt lugna, glada och nyfikna jag. Vi vet att det inte beror på oss, det här är något som både jag och maken har i våra respektive släkter.

Han har flera släktingar än mig, som har någon form av bokstavssjukdom. Annars utvecklas han som sina jämnåriga, förutom att han inte pratar så bra. Men bara det här halvåret, har språket gått sakta men säkert framåt. Och vi förstår honom mer. Så då har han mindre frustration i och med det.

Han vet precis vad han vill och älskar närhet. Så någon mild variant har han troligen. Jag tror att han kommer att klara sig bra i framtiden, bara vi får reda på vad han lider av. Vad som får honom att tappa fattningen, bara för att vi t. ex. säger till, om han gör fel eller om han inte får som han vill.

Han brukar efter att ha lugnat ner sig, gå fram och be om ursäkt. Så han är fullt medveten om vad som sker, men inte varför. Idag är han god och glad och dansar. Igår var han vansining, under en tjugo minuter yngefär, och det gick inte lugna ner honom.

Som vanligt bad han om förlåtelse. Han hänger med i allt som sker, så han är inte efter. Det skulle förvåna mig i så fall. Vi får se vad läkaren säger. Och när vi blir kallade till Barnpsykologen. Mammas och pappas älskling.

April, April din dumma sill, jag kan lura dig vart jag vill.

Ja, nu är det April - månad och våren börjar sakta, sakta att visa sig. Mars, April och Maj, är ju faktiskt vårmånader alla tre. Men det brukar ju som bekant ta ett tag innan alla bakslag med vinterväder drar sig tillbaka.

Januari börjar året, Februari kommer näst, Mars, April har knopp i håret, Maj och Juni blommar mest, Juli, Augusti och September härlig sommar är det då, men Oktober och November och December är så grå.

Orden i den här kända svenska årstidsvisan, stämmer inte alltid när man tittar ut eller går ut i naturen. Men den är sann, för det ska vara så som det står i årstidsvisan. Så nu har vi April - månad och då skall det helst vara knoppar och början till blommor här och var.

Fåglarna sjunger ute och även om jag som bekant har fågelfobi, sedan många år tillbaka, så tycker jag om att se dem flyga runt och höra dem sjunga. Jag tvingade mig senast igår, då vi var på Torp i Trollhättan, att gå in ensam i fågelavdelningen i djurbutiken där.

Som vanligt fick jag hjärtklappning, svettningar i ansiktet och olustkänslor i magen. Men jag tvingar mig in, för jag vill inte vara så här rädd för fåglar längre. Det är jätte jobbigt att känna sig svimfärdig, matt och känna hur paniken kommer över en.

Man kan inte rå för en fobi. Det är en skräck. Men jag måste bli av med den. Jag tycker om fåglar, de är färggranna och ser så olika ut. Men paniken kommer över mig, jag stelnar till, och tvingar mig ändå att bli kvar där vid burarna.

Sen när jag går där ifrån så känner jag mig stolt över att jag klarade det. Det är sällan som fåglar är farliga, en del är riktigt fula och andra är jätte vackra. De är mer rädda för oss människor än vad vi är för dem.

Logisk är jag och bestämd. Jag ska inte ha fobi mer har jag själv bestämt. Men det tar tid att bli av med den. Det får ta den tid det tar, jag har inte brottom. Men det skulle vara skönt att aldrig känna paniken komma, om man sätter sig vid en kiosk eller uteservering t.ex. För då kommer det mängder med fåglar. Jag vill sitta kvar, men jag klarar det inte.

På Torp köpte vi : frukt, mjölk till de små, bröd till de små, kläder till mig och de små, leksaker, gardiner till vardagsrummet och ett aquarium. När vi köper fisken om typ en vecka ska det bli så fint. Enda äckliga med fiskar, är när de är döende och döda med dödsryck. Men så är ingen av oss lika fina i det stadiet, som när vi lever. Nog sagt om det här.

Förra gången vi handlade, förra veckan även det på Torp, så köpte vi : bl.a. en framåtvänd bilbarnstol till tösen. Hon är lång för sin ålder och är jämnstor med en normallång 4 - 5 - åring, så då ska hon inte sitta trångt och inte trivas, och med det inte säkert. Nu ser hon fram emot att sitta i bilen igen. - Mamma, pappa, jag är stor tjej nu. Säger hon med ett leende. Min lilla tös.

Sonen gör framsteg hela tiden, han bli inte lika långvarigt arg så som förr, han springer hellre än sitter i vagnen, han är bättre på att uttrycka sig och göra sig förstådd. Han är i och med de här framstegen gladare. Hans torreksem är lite bättre. Han uppskattar inte att bli insmörjd. Men det är ett måste.

Han säger nu mera till vart han vill att vi ska smörja in. Duktig. Lillan klarar sig nästan helt utan blöja. Stolt. En del barn behöver helt enkelt längre tid på sig, än andra. Ingen är perfekt. Jag är mycket stolt över våra små, och älskar dem mer än något annat.

Gipset är borttaget! :-D

Igår var jag på Kungälvs sjukhus kl. 13.15 och blev av med mitt gips på min högerarm. Äntligen! Som jag har väntat och mina närmaste med. Det klipptes bort och när sköterskan skulle ta bort det, efter att ha klippt upp det, så gick det inte att rubba. De hade gipsat mig så bra den sista gången jag bytte gipset, att det satt åt.

Nästan lite väl hårt. Inte så att det gjort farligt ont, men det har varit en nypande känsla i armen. Men jag har inte haft så ont att jag ska ha behövt ta värktabletter (nu de senaste veckorna, men den första tiden tog jag Alvedon och Ipren var fjärde timma. Fast det hjälpte inte mycket i början.), utan mest blivit påmind någon gång under alla veckorna som gått men bara en liten nypande känsla.

Så hon gick och hämtade en tång, och började töja med den i gipset. Till slut gick det att få loss det. Fick ställa mig vid ett handfat i samma rum, för att tvätta handen och armen. Mycket hud som inte kunnat försvinna allt efter som ny hud bildats under tiden som jag burit gipset.

Armen är tunnare nu än vad min vänsterarm är, tidigare innan jag bröt den så var det vänsterarmen som var tunnare än högerarmen. Så det har blivit ombyta roller. Även högerhanden är tunnare än vad vänsterhanden är. Jag är lite svullen över handleden och armryggen på högern.

Blåmärken på underarmen och på handledens undersida. Gröngula i färgen. Jag orkar inte lyfta en apelsin eller något i samma viktklass. Gör jag det så gör det ont, och det går ändå inte att lyfta helt upp en apelsin t.ex. Ingen styrka att tala om i högerarm och högerhanden.

Fingrarna på högerhanden har bara över natten blivit mindre svullna, och färgen har blivit finare i huden. Men senorna på baksidan av handleden syns knappt. Kan inte börja handleden lika bra som innan brottet. Men det blir sakta bättre.

Läkaren som undersökte min arm och hand efteråt, var jätte nöjd med hur armen har läkt och att jag kan röra den ganska bra i olika vinklar, lika så fingrarna. Kan knyta handen utan problem och ingen smärta.

Han sa att jag är såpass bra i jämförelse med hur det kan vara för andra, att jag inte behöver sjukgymnastik eller krama någon mjukisboll med handen. Det jag behöver göra för att återhämta handen och armen, är att göra de rörelserna som finns i ett häfte som han gav mig igår.

Sen måste jag göra det jag gör hela tiden, det vill säga lyssna på kroppen. Gör det ont om jag lyfter eller gör en del rörelser, så ska jag inte göra dessa eller lyfta. Han sa även att om han säger att jag kommer bli helt återställd, det vill säga bli som jag var innan jag bröt armen, så skulle han ljuga för mig.

Det han menar är att jag kommer att bli nästan som innan, men inte lika stark eller rörlig. Det är inget som förvånar mig, för det är som läkaren även sa, att går det av i närheten av en led eller i en led, så påverkar det kroppsdelen resten av livet. Inget att vara ledsen eller arg för, jag ser det positivt på ett sätt.

Det jag menar med det här är att det var ju tal om operation två gånger, blev ingen operation som tur var. Jag var så skadad av fallet att benet i armen hoppat ur sitt läge, det hade gått av små bitar från brottet, lika så och det är det här som gör att jag är öm i mjukdelarna i armen. Mjukdelar som senor, muskler och ligament.

Då benpipan skadat dem då den rört sig ur läge helt, och putade ut. Det gick som tur var inte hål i huden, men inte långt ifrån. Det de gjorde på akuten på Kungälvs sjukhus, var att ge mig en stor spruta med bedövningsmedel rakt in i själva brottet. För att sedan när bedövningen hade gjort sitt, dra rätt benbitar och benpipan igen.

Men det var många extra undersökningar och röntgenundersökningar, som de gjorde på mig för att hela tiden försäkra sig om att allt läkte som det skulle, och inte låg fel. Allt efter som tiden gick och armen läkte som den skulle, så försvann den mesta svullnaden, och musklerna i armen och handen krympte och blev mindre.

Så har fått byta gipset 3 - 4 gånger. Den fjärde gången var för en och en halv vecka sedan, när jag var inne på sjukhuset för att som jag trodde ta bort gipset. Men när läkaren undersökte mig då, så gjorde det så ont att benen vek sig. Svimmade inte men jag neg ofrivilligt, och tog tag i handfatet där jag stod, och hade tvättat armen och handen.

För att låta mjukdelarna i armen vila och läka lite till, så gipsade de mig för att stödja armen och handen. Blev även röntgad, och det visade sig att benbrottet var läkt.

Så när jag sedan kommit hem igår och alla hade ätit mat, (middag, de små hämtades av både mig och maken på dagis vid 16 - tiden), tog jag ett bad och efter det smörjade jag in högerarmen och högerhanden, med Helosan.

När det sagt slurp, så var huden lite finare och jag smörjde in den med Voltaren - Gel, när vi alla skulle sova. Sov jätte gott i natt, nu är inget gips ivägen längre och jag slipper vakna av mardrömmar, och enorm smärta. Vilken lättnad och glädje. Sen i morse smörjde jag in armen och handen igen med Voltaren - Gel.

Det underlättar och det lilla smärta jag känner, är typ som att ha solsveda. Så den står jag ut med. För nu slipper jag alla andra bekymmer, som jag haft med gipset och allt som tillkommer. Äntligen! :-D Nu är de små på deras dagis sedan klockan 6.30, och maken på sitt jobb i Göteborg sedan 8 - tiden.

Livet rullar på. Fast det klar att finns ju toppar och dalar hela livet, men jag hoppas att jag och mig familj, får vara utan den smärtan, stressen och pressen, både psykiskt och fysiskt i fortsättningen. För det har varit väldigt tufft.

Så som det känns nu, idag, så känns det avslappnat, lugnt och nästan smärtfritt. Äntligen! :-D

En vanlig dag i mitt liv.

En helt vanlig dag i mitt liv kan se ut så här:

Vaknar till mobil - väckarklockorna, först ringer min makes vid 05.00 och sedan ringer min vid 05.20. Barnen ligger och sover till 06.00 cirka. Han går upp nästan med en gång och gör sig klar för dagen. Äter frukost och tar det lugnt

Sedan puttar han på mig och jag går upp, har en tendens till att somna om. Under tiden väcker maken tösen och gör henne klar för dagen. Sedan väcker han sonen och gör honom klar för dagen.

Barnen äter sällan frukost hemma hos oss på vardagarna, då de äter frukost nästan direkt, när de kommit fram till dagiset. På helgerna äter de alla mål hemma. Mysigt.

Vid 06.15 - 06.20 cirka kammar jag de smås hår, och hjälper till med att sätta på dem ytterkläderna. Sedan sätter maken de små i deras tvillingvagn, och vi pussas och kramar varandra och säger Hejdå.

När maken och de små gått iväg till jobbet och de smås dagis, så gör jag mig klar för dagen. Tar hand om gårdagens disk, plockar iordning efter gårdagen, sopar golven om det behövs, och slänger saker eller papper, som har gått sönder eller inte behövs.

Sedan sätter jag på TV : n, radio : n och dator : n, gör frukost till mig och sätter mig och äter vid antingen datorn eller vid TV : n. Har inte på ljudet på alla apparater samtidigt naturligtvis.

Sen kollar jag aftonbladet, ser på nyhetsmorgon på TV 4, kollar mailen och loggar sedan in på Facebook, för att se vad bekanta, släkt och vänner har för sig där. Spelar lite spel där också.

Ibland vid lunch - tid spelar jag spel, som jag brukar ladda ner på datorn, samtidigt som jag äter lunch. Sedan stänger jag av TV : n, och ser om det finns något mer att göra här hemma. Finns det alltid.

Just nu är jag sjukskriven från den 11 : e februari till den 8 : april, då jag har en bruten högerarm. Så det är därför jag inte kan göra så mycket på dagarna, som jag annars kan. Men det blir ju ändring på det här, när jag kommer tillbaka till Textilverkstaden och jobbsök igen.

Är en lugn person men att vara hemma och vara sjukskriven, är för stillsamt även för mig. Ser fram emot när jag kan bli mer rörlig igen. Utan att behöva se upp med armen hela tiden.

Sen när de andra har kommit hem vid 16.00 - tiden, så äter vi middag och pratar om hur dagen har varit för alla på enskilda håll. Oftast har alla haft det bra. Efter maten tar jag eller maken hand om disken och barnen springer iväg här hemma och leker. Antingen ihop eller var och en för sig.

Sen brukar jag och maken sätta oss i soffan i vardagsrummet, och bara vara, och han vila efter en dag på jobbet. Ibland har vi tvättstuga och turas om att tvätta, samtidigt som den som inte tvättar kollar de små.

Är så skönt när vi alla fyra samlas efter en dag ifrån varandra. Pussarna och kramarna tar inte slut. Lycklig av att ha min älskade familj. Längtar tills även jag har ett jobb att gå till. Får troligen bli ett halvtidsjobb, då barnen går på dagis.

Bara man trivs med jobbet, och det kommer in mer pengar i kassan, är jag nöjd. Det är bra att ha en blogg, en slags elektronisk dagbok. Fast här skriver jag inget för privat, så som jag gör i min vanliga dagbok. Var egentligen emot allt vad Facebook och blogg : ar och allt vad det heter.

Men har märkt att jag mår bra att skriva av mig, även om jag och maken säger allt till varandra. Har alltid tyckt om att skriva och läsa, så länge jag haft den kunskapen.

När klockan blivid någon stanns mellan kl. 19.00 och kl. 20.00, så gör vi barnen iordning för natten. Kvällsmat, nya blöjor och borstar tänderna. Sen lägger vi dem i deras sängar, och sätter oss på en madrass mellan deras sängar.

Vi läser god natt - sagor för dem båda högt, både jag och maken tillsammans. En mysig och lugn stund för oss alla. Det brukar inte ta så lång tid för än de små har somnat efter det.

Sen brukar även vi gå och lägga oss efter tandborstningar. Vid cirka kl. 21.00. Vi läser olika böcker högt ihop, och sen somnar båda gott.

Mars månad och våren är på gång.

Nu var det ett tag sedan som jag skrev här. Mycket att göra och tänka på. Inte alltid orken räcker till. Var på möte här om dagen, ett mindre roligt sådant men nu är det över. Skriver inte vart vi åkte för privatlivet är bland det viktigaste som finns.

Finns en person som ibland är inne här och läser min blogg, du vet säkert vad det var för möte vi var på. Kan säga det att det har varit en enorm tyngd på oss, den tyngden är nu borta, och förhoppningsvis kan vi nu börja slappna av och bara få vara ifred.

Jag vill tacka dig en massa för ditt stöd, genom den här svåra tiden. Du har lyssnat och kommit med råd, och det har underlättat en massa.

Sen så har jag ju brutit min högerarm strax ovanför handleden, smärtan har gjort mig väldigt trött. Men sakta, ju mer armen läker ihop, blir jag piggare och gladare. Magen har och är dålig på både mig och maken. Men på grund av våran envishet att bli friska och pigga, så har vi sadlat om till att nästan bara äta från växtriket.

Barnen äter som vanligt och får smaka på vår mat om de önskar.

Jag har gått ner över 40 kilo och maken närmare 40 kilo. Med den nya kosten, vikten som sakta men säkert går ner på oss båda, och att en hård knut som vi haft i flera år, löser upp sig, så mår vi alla fyra bara bättre för varje dag som går.

Livet är på väg tillbaka. Blir heller inte lika fort stressad som jag blev tidigare. Samma sak gäller det för min älskling. Barnen har ju naturligtvis känt av det här. De blir även de mer pigga och glada.

Vi har inget sagt, men de har känt att det har varit något.

För mår mor och far bra, så mår även barnen bra. Vi påverkas ju av varandra alla fyra. Lycka! Sen så drar inte jag jämt med dagisets chef alla gånger, och mina föräldrar och svärföräldrar vet alla vad det handlar om. Det här har vi rett ut så gott som nu.

Det gör det ju ännu bättre. Tyvärr kan vi inte samsas 100%, men det är jag samtidigt inte ute efter, utan det jag vill och velat hela tiden, är att han ska förstå en helt självklar sak egentligen. Maken har pratat med han och där lät det som att chef äntligen förstod. Fast inte helt och det tycker vi är väldigt synd.

Men huvudsaken är ändå att alla blir mer eller mindre nöjda i slutändan. En del saker går det inte att prata med honom om, det vet vi nu. Vi anser inte att han är en bra chef, men det är inte något han behöver veta. Han märker att vi inte pratar lika mycket som innan med han, som med de andra i personalen. Men som sagt bara det fungerar och att de små trivs är vi nöjda.

Så för att dagisets chef ska bli nöjd, är nu maken pappaledig några timmar om dagen, varje vecka fram till det att jag kan börja använda båda mina händer igen. Har ju mina fel och brister jag med, men kan man knappt prata om en viktig sak, så är man ingen bra person.

Fast å andra sidan lär, nästan alla, sig något så länge vi lever. Överdrivna och överförsiktiga människor gör mer skada än de tror. Jag har lärt mig en massa nytt under den här tiden. Mycket som jag kunnat klara mig utan. Även maken hade kunnat må mycket bättre utan dessa förståsigpåare till folk.

Men vi vet att vi gör rätt, att vi är bra föräldrar, har en stark vilja båda två och man ska aldrig låta någon, som ser sig som förmer, se ner på en. Det är dem som jag har lärt mig i livets hårda skola att se upp för.

Framför allt att stå på mig och när jag vet att jag har rätt, säga ifrån och inte ge mig. Inte låta andra bestämma över mig. För det får mig att må väldigt dåligt och det har jag och även maken, haft nog av när vi båda växte upp, på var sina håll i vårat avlånga land.

Har brutit min högra underarm.

I fredags när jag var på väg till barnens dagis, för att hämta hem dem, så ramlade jag omkull på ryggen, med handen under mig. Det gick så fort, ändå tyckte jag att jag såg mig för. Reste mig upp till stående, men kände inte min hand.

Sen blev jag kallsvettig i ansiktet och mådde illa. Spydde som tur var inte. Hade bara ont i ryggen, och kände mig mörbultad. Tänkte att det hade inte hänt om hyresvärden hade sandat. Han har två dagar efter olyckan, fortfarande inte sandat ute. Bara plogat, fast det tog en hel dag för honom att upptäcka, att det behövdes i torsdags.

Tillbaka till vad som hände med mig. Jag gick sakta vidare mot dagis, nu ännu försiktigare. Nära att falla igen. Men höll mig på benen. Vågade inte se armen eller handen. Kände en dov smärta, nu men tyckte jag att det var så konstigt, att jag inte kunde röra på handen.

Väl framme innanför dörrarna på dagiset, lyfte jag på jackärmen, med den vänstra handen. Usch! Högerhanden hängde rakt ner. Gick inte röra på den. Kunde bara röra på ringfingret, och lillfingret, men bara några millimeter. Armen var svullen, blåflamig och böjd i en onaturlig vinkel. På insidan av armens sida var det en rund och stor utboktning.

På något sätt förstod jag att den var bruten, och inte stukad som jag först hade trott. Mötte en lärare i entrén och då kom tårarna och allvaret sjönk mer och mer in. Hon lät mig ringa till maken, och be honom komma och hämta mig från sitt jobb. Blev mer och mer knäsvag.

Kände mer tydlig smärta ju mer tiden gick.

Läraren sa att hon utan tvekan, kunde köra mig till läkarhuset i Stenungsund. Behövde inte betala pengar för bensinen. Gulligt.
Innan vi gjort oss klara för att snabbt åka iväg, hade en annan lärare ringt och rådfrågat dem på Läkarhuset. Om vi skulle åka till dem eller direkt till sjukhuset.

De sa att de gärna tog emot mig på Läkarhuset, väl där behövde jag inte vänta mer än några minuter, innan de ropade att det var min tur. Satte mig och beskrev mitt ärende. De såg med en gång att armen mycket troligt var av.

Satte mig och väntade på att bli undersökt av en läkare. Tog inte så lång tid det heller, förrän en doktor ropade upp mig. Han var lugn, snäll mot mig, och försiktig med armen. Han sa att den är av, men för att försäkra sig helt, skulle han skicka en remiss till röntgen, på Kungälvs sjukhus.

Deras röntgen - sköterska var sjuk, så de kunde inte behandla mig på Läkarhuset. Fick ett stödbandage och låg på en brits och vilade.

Fick en stark smärtstillande tablett och några glas med vatten i. Några tidningar att läsa, under tiden som jag ringde till maken, och berättade vad läkaren hade sagt. Sen även höra med maken vart han befann sig. Han sa att han hade fått stopp på sin tjänstebil, vid Kungälv. Att den vägrade starta.

Bad honom ringa till barnens dagis och berätta läget för dem där, och att han skulle säga till dem att han kommer så fort han kan. De sa att barnen fick stanna på dagis så länge som det krävdes. Tacksamhet kände jag mot dem, att de ställer upp när det verkligen krisar.

Läkarhuset ringde efter en taxi, som gratis körde mig till akuten, på Kungälvs sjukhus. Kroppen utsundrade under tiden lyckorus, eller något i den stilen. Jag var även i chock. Förstod men samtidigt var jag fnittrig och lugn. Hade plötsligt inte så ont, som jag tyckte att jag egentligen borde ha.

Tyckte inte om mitt eget fnitter. Men de sa att det är en kombination av, att kroppen lugnar mig och stillar min smärta. Framme på akuten tog jag en kö lapp och tackade chauffören för hjälpen dit.

Satte mig en kort stund i en fåtölj och hämtade mig lite, innan jag hörde att det pip och det var min tur, att gå till anmällningsluckan. Fick gå till röntgen med en gång då jag fått en remiss från Läkarhuset dit.

Några trappor upp och flera gångar och dörrar senare, plus att jag gått lite fel, var jag framme vid väntrummet på röntgen. Ringde på en klocka och satte mig ner och såg på TV, medans jag väntade på min tur.

En stund senare satte sig en receptionist i luckan, och tryckte på knappen så att det blev min tur. Strax var jag inne i röntgenrummet, och en sköterska lade försiktigt min arm på en svart platta, med lazerfärgade strålar i ett kors, som gick över min arm.

Satt bixtstilla. Fick ha armen i två olika vinklar. Blev bra bilder. Sen fick jag med mig en grön lapp plus några andra lappar, jag hade med mig från Läkarhuset. När jag kommit tillbaka till akutmottagningen, fick jag sitta ner i ett undersökningsrum.

Där det fanns en dator, där de visade mig röntgen bilderna på min arm och hand. Det var som jag redan förstått. Min arm var av och ena benpipan buktade ut i skinnet. Ingen bula med andra ord. Sen hade det gått av småbitar från den.

Blev hänvisad till ett rum med kryckor, och alla möjliga lådor på flera hyllor, på väggarna runt mig. Mitt i rummet var en brits. Satte mig på den och en sköterska bad mig vänta tills doktorn kom.

Tog ett tag men jag behövde lugna ner mig med djupa andetag. Så lade mig ner och höll nästan på att somna. Då samma sköterska, doktorn och en väktare kom in i rummet. De förklarade att väktaren skulle hjälpa till, att hålla emot i min överarm, när doktorn samtidigt, ska dra rätt benet i armen.

Var så rädd för att det skulle göra ont, att jag skakade i hela kroppen. Sköterskan bad mig slappna av, säncka axlarna och ta dubbla andetag. Fick en stor bedövningsspruta rakt i brottet på armen.

Sen när bedövningen tagit drog de min arm i rätt läge. Efter det lugnade jag mer och mer ner mig, men hela kroppen skakade och jag hackade tänder obehindrat. Fick en varm filt på mig, och det blev bättre med skakningarna. Sen tvättade och gipsade doktorn mig från knogarna, både över tummen och fingrarna rakt över till armvecket.

De lämnade fingrar och tumme fria och ca. 5 cm på baksidan av underarmen. Där den är täckt med tjockt lindat bandage.
Efter gipsningen fick jag ett informationshäfte, om hur man gör med en gipsad kroppsdel. Sköterskan gav mig även en larmklocka, om det skulle vara så att jag undrade över något.

Somnade strax efter det att de hade lämnat rummet. Doktorn skulle meddela röntgen att jag var gipsad, och att jag behövde gå upp dit igen, för att röntga armen igen. Det här för att de ville se att benbitarna och benpipan, skulle ligga rätt i min arm.

Samma sköterska väckte mig efter en timma, då fanns det tid för mig att bli röntgad igen. Fick lite vatten och tog den här gången hissen, istället för som första gången, trapporna. Kom in i röntgenrummet nästan med en gång, efter det att jag hade anmält mig i luckan. Samma procedur den här gången med armen, som första gången.

Han som tog bilderna sa att det såg jätte bra ut, önskade mig lycka till och gav mig en grön lapp.
Sen tog jag hissen ner till akutmottagningen igen. Lämnade in den gröna lappen i akutmottagningsluckan. Sen bad de mig att sätta mig i vilorummet igen, och invänta att doktorn med flera, skulle titta på de nya röntgenbilderna.

Där satt en tant med sin sambo, som väntade på att få bli gipsad o.s.v. hon med. Småpratade lite med dem. Även hon hade ramlat, istället för som mig, höger arm, så hade hon brutet sin vänsterarm.

Sköterskan som hela tiden haft hand om mig, kom in i vilorummet, och sa att jag kunde komma med henne nu. Gick med henne ut i korridoren, där doktorn stod och väntade på mig. Han meddelade att allt än så länge såg bra ut på bilderna, och att jag i och med det här nu fick åka hem.

Han sa att om en vecka ska jag komma på återbesök, och ny kontroll av armen, för att försäkra sig om att det läker som det ska. Gör det inte det kanske det blir tal om operation. Han trodde innan han pratat med ytterligare en personal, att det kanske skulle operaras i armen, om röntgen den andra gången, hade visat att benbitar och benpipor satt fel.

Gick efter beskedet ut till akutens väntrum igen, där jag satte mig framför TV : n som visade en Bond - film på TV 3. Ringde till maken och meddelade honom att jag nu fick åka hem. Han kom efter ca. en timma.

Sen ringde jag till mamma och berättade samma sak för henne. Hon berättade lite om hur det var för henne, då hon för 10 - 12 år sedan bröt sin handled. Sen bad jag om värktabletter, då min arm hade börjat göra ordentligt ont nu. Fick två tabletter och några glas med vatten.

Under tiden kom maken och hämtade hem mig. De små satt och sov i bilen, var en lång dag för oss alla fyra. Jätte trött och somnade fort den kvällen. Dock sov jag korta stunder, precis som i natt. Armen gör väldigt ont, glad att vi har värktabletter hemma.

Att vara väldigt rädd.

Igår morse vaknade vi som vanligt vid sex - tiden här hemma. Tänkte att det här kommer att bli en bra dag. Gick upp och gjorde mig och de små iordning för dagen och maken gjorde sig och frukosten klar.

De små och han åt mat och sen åkte älsklingen till sitt jobb. Jag satte på de små ytterkläderna och mig själv med. Sen gick vi som vanligt till deras dagis. Så här långt hade allt varit som vanligt.

När jag kommit hem från dagis - lämnandet, så tog jag mig frukost och skulle precis sätta mig vid datorn, när jag av någon anledning vänder mig om och tittar ut genom vardagsrumsfönstret.

Ser två mörkgråa runda puff - moln stiga upp från grannens altan. Tänker : - Vem grillar nu?, så här års?. Vi som hyresgäster får inte grilla mer än med el - grill ute.

Ringer till maken och hör med honom om det jag ser, och han tycker att det låter lite konstigt. Så han ringer till hyresvärden. Strax där efter blir det jag tror är grill - rök, mörkare. Jag ringer tillbaka till maken och säger att jag anar oråd.

Han säger att han gör det med och att hyresvärden inte svarade när han precis ringde till honom. Så jag säger att då ringer jag och ser om jag kan få tag i honom i stället.

Men jag lyckas inte. Utan det går några singnaler och sen kommer telefonsvararen igång. Så jag lämnar ett lite otydligt meddelande där, om att jag under tiden som jag ringer till honom, tror att det nu inte är någon grillning på gång. Blir ett väldigt konstigt meddelande.

När jag lagt på och börjar bli nervös för vad jag nu tror att jag ser, knackar det inte på ytterdörren, utan det bonkar hårt flera gånger. Som av knytnävar. Hjärtat slår hårt i bröstkorgen och jag fattar snart att det är något otäckt pågång ute på gården.

Men inte vad.

När jag sprungit för att öppna står barnens f.d. dagislärare, utanför och gapar : Ta med dig barnen fort ut och pälsa på dig något varmt. DET BRINNER!
Va!? Skricker jag, men fattar nu vad jag sett när jag tittat ut för fönstret i vardagsrummet.

Slänger på mig jacka och vinterstövlar samtidigt som jag hör att hemtelefonen ringer. Men jag vet att alla utom jag är i säkerhet i min familj, så jag låser och rusar ut. Jag springer som aldrig förr och fattar inte nu i efterhand hur jag höll mig på benen utan att ramla ner för alla trapporna.

Har ju dålig balans.

Men adrenalinet rusar i mig och paniken är nära, så jag tänker bara att jag måste ut. När jag kommer ner på gårdsplanen, ser jag svart, tjock rök bolma ut från en av grannarnas lägenhet, på bottenplan.

Hur en kvinna sitter på en utemöbel, bredvid det som precis hade varit hennes hem. Hur hyresvärden, en granne och en hjälpreda till hyresvärden i huset, försöker rädda kvinnans lägenhet från lågorna.

Jag vet vad jag ser, men fattar det inte. Känns så overkligt. Känns som en action - film. Men jag vet att det är på riktigt. Luften är fylld av stickande dofter och jag blir lite yr i huvudet när jag andras in.

Går fram till kvinnan som sitter som fastlåst på sin trädgårdsstol. Frågar henne hur hon mår, om hon har ont och vad som hände. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill ju hjälpa henne. Men jag är då inte tränad för det här eldsenariot framför mig.

Hon svarar att : - Jag mår väl bra, har lite ont i handen. Kände mandellukt och hörde hur det lät konstigt bakom mig. Så jag rusade ut.

Under tiden som de kämpar med elden som hela tiden tilltar, svarar hon på mina frågor. Men jag känner hur paniker väller över mig. Står utan att tänka mig för, och håller krampaktigt i en lyktstålpe.

Flera fönster exploderar och det dånar nu om elden.

Är så rädd och hjärtat slår smärtsamt hårt i min bröstkorg nu. Är väldigt nära gråten. Samtidigt som jag tänker att jag inte vet vad jag ska göra, tar mina ben mig bort mot där andra grannar har samlats.

Till en Brandväg. Allt går så fort, känns det som. Mer och mer folk från huset och husen runt om har samlats vid platsen. En bit från den eldhärjade lägenheten. Mina ben skakar, kämpar mot gråten. Vill hjälpa grannen men vågar inte, då elden är så nära.

Under tiden hör jag hyresvärden ringa till sos - alarm. Kvinnan skriker av panik. Strax efter kommer en ambulans, flera polisbilar, fyra brandbilar uppkörandes på backen vid huset.

Mer och mer folk springer ut, samlas. En del gråter, andra vankar runt och andra står stilla och undrar vad de ska göra och vad som har hänt. Jag frågar om någon vet om någon nu är kvar i huset. Vet att det både finns barn och husdjur hus grannarna.

Ingen vet något av dem jag har runt mig. Ambulanssjukvårdarna för bort kvinnan till ambulansen och hon vägrar. Men de tvingar henne. Stackarn gråter, har panik och är aggressiv på samma gång.

Brandmännen kopplar på alla sina slangar, börjar bekämpa elden som bara tilltar. Trotts grannars och hyrsvärdens tappra försök att rädda lägenheten med husets brandslangar.

Kvinnan får vård i ambulansen. Ser rökdykare i flertal, gå in i hennes lägenhet och i en källardörr strax intill. Elden förtsätter brinna länge, medans vi alla står där. Röken bolmar ut och mot oss.

Jag ber en snäll granne till oss om att få låna hennes mobil, jag har inga pengar på min mobil, även om jag har den med mig i jackfickan. - Självklart. : Säger hon. Jag ringer igen till min man och säger vad som händer.

Han fattar först inte vad det är som händer runt mig och vårat hus. Han är tyst i luren. Jag frågar om han är kvar, det är han men han är rädd. Han ber mig beskriva vad som händer igen. Han vill förstå, men blir så rädd utan att förstå hela allvaret. Att han ändå inte tar till sig det hela.

Tackar för lånet av luren. Småpratar om inget speciellt med de som står nära mig där på gräsmattan. Strax ringer min mobil och det är dagischefen som har sett den höga och kolsvarta rökpelaren som syns på långt håll.

Det här från deras fönster på barnens dagis. Det är de små som undrar vad det är för svart rök de ser säger han. Jag förklarar så gått jag kan, lovar att ringa senare. Tänker att jag är så tacksam att det bara är jag som ser det här, av oss i familjen. De små skulle bli rädda, och jag hade troligen inte klarat att ta ut dem ensam.

Lika tacksam att maken är på sitt jobb i Göteborg. De är ju i säkerhet. Till slut efter några timmar har elden släckts och det pyr lite här och var. Men kvar av grannens hem finns inget mer än aska och förkolnat f.d. husväg, altandörr och fönster.

Luften är full med stinkande och stickande lukt. Flera undrar om de kan gå in till sina lägenheter. Verkar vara okej. Våran lägenhet ligger precis vägg i vägg med det tre förstörda lägenheterna. Hade lika gärna kunnat sprida sig vidare till oss. Ett tag såg jag inte våran lägenhet för all tjock och svart rök.

Frågar den jag först får tag i, en ambulanssjukvårdare, om det går bra att jag går tillbaka in igen. - Var i huset bor du? : frågar hon mig. Jag förklarar vart. - Vänta så ska jag gå och fråga. : Säger hon och går iväg en bit.

Tillbaka kommer brandchefen som säger till mig att förja med honom. - Var är det någonstans som du bor i huset? : frågar han mig. Jag ber honom komma med mig till lägenheten. Han förstår helt min oro.

Det jag har i mina tankar berättar jag för honom. Han säger att det troligen inte är någon fara. Men att han gärna följer med mig och ser efter. Brandgas är ju som många vet livsfarlig och man kan dö av att andas in den.

När vi kommit in i trappuppgången i den delen av huset där vi har våran lägenhet, känner både han och jag en stak och sickande doft komma mot oss. - Det här är något som kommit in genom ventilation och fönsterspringor utifrån, säger han till mig. - Det går bort med tiden av sig självt. Det är inget farligt att andas in när det är så liten dos. säger han mig.

- Jag följer dig med in i din lägenhet och ser efter. säger han. Jag låser upp till lägenheten och han går före. - Nej, det här luktar bara illa men det är inte farligt att andras in. Säger han.

Han ler lite men ser sen allvarlig ut. Sätter en hand på in axel och säger : - Oroa dig inte nu, det var bra att du frågade mig om råd. Man kan aldrig vara säker med sådant här. Sen säger han hej då och ger mig sakta ytterdörren och går iväg.

Kvar i lägenheten stinker set och jag vågar inte vädra då de håller på med eftersläckningsarbetet under oss. En efter en åker utrycktningsbilarna iväg. Innan sandar och lägger de ut skum på marken.

Vid halv tolv är eftersläktningsarbetet klart, då även dn sista bilen ger sig av nedanför mitt fönster. Jag darrar och har ont i magen och huvudet. Försöker ringa till både mamma och pappa, på deras mobiltelefoner och sedan till deras hemtelefon. Men ingen svarar.

Ringer till maken och säger hur läget är och sedan till dagis. Lite senare strax innan jag ska hämta de små på deras dagis, ringer pappas från sitt jobb till mig. Förklarar för honom vad som hänt. Han blir först tyst, sen rädd.

Senare på eftermiddagen när de små äter middag, ringer pappa hemifrån hem till oss. Då pratar vi länge om vad som hänt och han låter både orolig, ledsen och lättad. Vid halv åtta på kvällen ringer mamma och pratar med både mig och maken.

Hon lyssnar och frågar. Blir naturligtvis även hon orolig och sen lättad. När vi avslutat samtalet är det dags för oss alla att lägga oss. Det här har tagit på våran ork.

Min man kom hem från jobbet vis 18 - tiden och gick direkt och tittade vad som hade hänt med huset. När han kom in kramade han mig hårt. Ville inte släppa mig. - Jag förstod aldrig att det var så illa som det var. Sa han till mig. Han har tårar i ögonen och säger : - Hade jag förstått hade jag åkt hem till dig.

Men det är inte så lätt att förstå ett sådant här besked om att de brinner. Så det är okej att han var på jobbet. Jag fattade inte helt själv vad det var som hände. Fast samtidgt gjorde jag det. Det kändes så hemskt, panikartat, sorgligt och overkligt på samma gång.

Var svårt att somna på kvällen, och tog låg tid att somna utan att vakna igen, och fundera. Idag är jag och de små hemma och hämtar oss. Dottern säger : - Huset är sönder, dom måste laga det. Sonen säger : - Önder mamma. Det han menar är : Sönder.

När jag ringde till dagiset så sa en lärare där att, de som bor på andra våningen över den totalförstörda lägenheten, inte visste om att det brann. Mamman men en nyfödd hemma, låg och sov och vaknade av att hon knappt fick luft.

Jag såg pappan och bebisen när vi stod där på gräsmatten. Utan att veta vad de varit med om. Mamman var hos en kopis till dem. Pappan hade kommit hem när det hände. Så han bar barnet och undrade så klart vad som hände under dem.

Nu får de bo hos sina vänner våra gemensamma grannar tills deras hem är beboligt igen. Kommer nog ta tid. Tre lägenhet obeboliga, var av en utbränd.

Elden startade vid nio - tiden och hyresvärden larmade vid tio i nio.

Mycket har hänt.

Det har hänt mycket sedan jag skrev här sedan sist. Ett nytt år har precis börjat så nu är det år 2011. Har slutat på praktiken. Trivdes inte så där jätte bra i slutet, inte konstigt då allt med den känns som slöseri med tid.

Jag sökte själv dit i hoppet och tron, att nu skulle jag få jobba med det jag är utbildad till, och har erfarenhet av, sedan flera år. Men inte då för det började med att jag fick vara i köket, på avdelningen på äldreboendet. Fyra timmar om dagen till att börja med, sa dess chef till mig.

I en hel vecka skulle det vara så. Jaha tänkte jag, bara det inte blir så att jag bara blir där, och inte gör det jag vill och kan. Tiden gick visst gick det bra i köket på avdelningen, jag gjorde allt som skulle göras, och det var klart långt innan, de där fyra timmarna var passerade.

När första veckan var gjord, tänkte jag att det var skönt att vara igång igen. Efter flera år borta från arbetslivet, sökt jobb och varit på flera intervjuer. Men det har inte resulterat i något jobb. Men jag sökte vidare hela tiden. Har alltid velat ha jobb sedan studenten, så jag ger mig inte. Med tiden började jag misströsta, tänka att det här går aldrig, blev bekväm med att vara hemma.

Hade ledsnat sedan länge på att aldrig vara ute och jobba. När skulle drömmen bli sann?. Träffade min make och en ny fas i livet startade. En av mina stora drömmar slog in. Träffa sin livs kärlek. Lyckan och kärleken blev större och djupare, med tiden som gick. Förlovade oss, blev gravida med tösen, och flyttade från storstaden.

Ingen av oss vill att barn ska växa upp i förorten, med allt vad det kan föra med sig. När vi gifte oss samma år som tösen föddes, var jag lyckligare än någonsin i mitt liv. Glömmer det aldrig. Sen senare på samma år föddes tösen, och lyckan gick inte att beskriva. Så djup kärlek har jag inte känt för någon tidigare.

Efter tösen blev jag trött både i kropp och knopp, tänkte att det går säkert över har ju precis fått barn. Men tröttheten försvann inte helt. Den fanns hela tiden där i bakgrunden. Jag tog hand om hus och barn, och tänkte inte mer på det.

Sökte jobb igen när tösen började på dagis, men det resulterade inte i något, fast jag fortsatte att söka. Sen blev vi gravida med pojken. Lyckan var större än tidigare. För bara för att man har ett barn innan, måste det inte innebära att man kan lika lätt få ett till.

Men jag/vi hade den turen där med. Lyckan var fullkomlig på familjeplanet. Kärleken var och är för alltid, väldigt stor och djup, för dem mina. Sen började jag med att söka jobb mer intensivt, igen, då även sonen börjat på dagis. Jag ville nu mer än någonsin få tag i ett jobb.

Det kliade så och kliar än, i fingrarna efter ett jobb. Vet att jag kan, vill och orkar med ett. Har sedan tonåren haft problem med magen, från och till. Det har blivit bara värre och värre, med åren som gått. Inget jag tänkte så mycket på. Har tyvärr vant mig, vid att magen är konstig.

Kanske låter lika konstigt det. Men nu de senaste året, har jag mått om möjligt bara sämre. Klåda i kroppen, upp och ner med humöret, magont, oro, diarre och spya, har varit nästan dagligen. Men trotts det har jag kämpat vidare.

Är väldigt envis av mig i grunden, och det har jag alltid varit, vad jag hört berättat för mig.

Varit på prover och undersökningar på vårdcentralen, utan att det givit något. Alla värden är bra. Men allt är inte bra alls, långt ifrån. Tjejen som jag en gång var i de tidiga tonåren, har inte kommit tillbaka. Mognad och lycka har blivit större. Vilket är bra och erfarenheter av olika jobbsökaktiviteter, vikariat, praktik och skola som vuxen.

Men nu i vinter fick jag nog. Så vi åkte till läkarhuset i stan, och hörde med en läkare där, vad han trodde om mina symtom. Jag känner min kropp, och vet att allt beror på att magen, har varit i så dålig form under så många år, att gränsen är nådd. Jag vet även med mig att det här inte är något, jag gått och inbillat mig.

Det sitter enbart i min mage och i mina tarmar. Vilket påverkar resten av kroppen, och psyket. Med humörsvängningar och energilöshet som följd. Jag är så trött på det här, och vill bli av med detta. Jag vill bli som förr, och få tag i ett jobb och bara fortsätta med livet, utan bekymmer.

Nu har vi sedan några veckor, maken och jag, ändrat helt och hållet våra/mina kostvanor. Vikten går till och med neråt. Barnen äter som vanligt, men får smaka på vår mat, om de vill.

Det i sin tur har gjort mig piggare, och mer, och mer harmoniskt, och sabil i humöret. Vi har med andra ord gjort något riktigt bra här. Jag tror på det här, och vet att det här var och är boven, som varit hos mig i typ 15 år.

Nu kan jag äntligen ta kontrollen över mitt liv och kropp. Känna mig närvarande på alla sätt. Inte sovande och ha lät att somna. Som när jag var gravid med de små, har jag förstått nu, att jag mått värre än vad jag borde mått.

Svaret på det här heter : Candida.

Läkaren på läkarhuset förstod mig, och verkligen lyssnade på vad jag hade att säga. Han kom med olika förslag, men jag vet med mig att allt beror på :

Candidan = svampinfektion i magen och tarmarna, som sprider sig till alla delar av kroppen, och påverkar allt i kroppen.

Från kropp till knopp. Inget som man kan se på prover, hos vårdcentralen sa han. Men han kände på min mage, och kom fram till, att de jag sa stämde. Magen och tunntarmarna mår kasst. Enda man kan göra är att helt och hållet, ändra sin kost.

Vilket vi redan gjorde, innan vi kom till läkarhuset. Jag är nu sjukskriven från all aktivitet, fram till den 16 januari i år. Han sa att det här med vila och ändrad kost, kommer att hjälpa mig. Om inte fick jag komma tillbaka, så skulle vi se vad det annars berodde på.

Jag känner som sagt att redan nu mår bara bättre, för varje dag. Visst sjukdomen Candida, kommer aldrig helt att försvinna ur kroppen. Men den kommer knappt att påverka mitt liv. Jag tror på det här, för jag märker som sagt, redan en stor skillnad.

En del dagar är magen fortfarande dålig, men jag spyr inte längre, och har ingen diarre och ingen klåda. Där emot magont om än mildare. Det tar ju att tag innan allt blir bra, jag varit sjuk i så många år nu. Jag får bl.a. inte längre äta :

Socker, vetemjöl, alcohol, jäst, och konserveringsmedel.

Vilket kanske låter enkelt, men eftersom att det mesta innehåller det, måste jag titta väldigt noga på innehållsförteckningen, i äffaren, när vi handlar mat. Sen måste jag dricka mycket vatten.

Det här med att jag inte längre får och vill, framför allt vara kvar på praktiken på äldreboendet, är att jag varit sjuk i stora delar av perioden. Oktober till nu. Något jag inte rår för, på något sätt. Men jag har ändå missat en massa dagar, och det känns inget bra.

Sen beror det även på att de små varit sjuka, från och till hela hösten. Blir faktiskt så för barn. Säger dagis att de inte tar emot dem då, vilket är självklart, ja, då tar jag och vab:ar. Sen trivs jag inte på en arbetsplats, där jag inte känner att jag gör några framsteg.

Jag har varit på köksavdelningen i typ två månader. Varför skulle de placera mig där?. Jag har erfarenhet att arbeta i kök. Men den praktiken jag sökte själv till, skulle innebära att jag skulle komma tillbaka, till arbetslivet som undersköterska.

Med allt vad det innebär. Då är man inte bara i köket, även om det i sig är en viktig plats, man är överallt helt enkelt. Man jobbar inte fyra timmar måndag till fredag, i nästan två månader i ett kök. När man blivit lovad att jobba som undersköterska, på avdelningen.

Heller inte när man blivit lovad, att bara vara i köket i en vecka i fyra timmar, till att börja med. Sen sa chefen att jag skulle få jobba heltid, och att jag skulle få komma ut på avdelningarna, om jag känner att jag klarar det.

Även en eller annan kväll. Man har ingen bra chef på ett ställe som lovar, något sådant och inte håller, vad den lovat en. Då slösar jag bort min dyrbara tid, och det har jag inte råd eller ork till. Sen beror även min sjukdom, mycket på att jag inte kunnat jobba. Men jag har alltid hört av mig.

Jag har alltid kommit i tid, och jag har alltid varit trevlig, och social mot de som jobbar, och de gamla som bor där. Så som jag alltid har varit på mina andra jobb, genom åren. Ingen har klagat på mig förr, tvärtom.

Det har alltid kommit positiva kommentarer, och nästan alla har tyckt om mig. Ringt mycket efter mig, och så vidare. Men på det här äldreboendet, har man inte ens kommit i kontakt med chefen när man sökt henne, hon har varit väldigt svår att nå. Så då har jag heller inte kunnat säga det jag velat ändra på till henne.

Några gånger har hon visat sig på avdelningen, men sen när det varit min tur att prata har hon varit borta. Så det har blivit ett snabbt hej eller nickande. Jag har två gånger pratat snabbt med henne, men hon har haft så mycket att göra, så hon har inte haft någon tid, att göra mer än underskrifter, eller svara snabbt på frågor.

Inte alla frågor tydligen...

En vecka var hon på semester. Fick inte tag i någon vikarie som gick för henne, inte någon som personalen nämde för mig då jag frågade dem, i varje fall. Fick bara reda på att : ja hon är på kanarieöarna i en vecka. Mer svar hur jag skulle göra med mina frågor fick jag inte. Under tiden som det här på praktikplatsen har pågått, har det inte bara varit jag som stört mig på min situation.

Det här fick jag reda på öga mot öga, då jag var på möte där. Med tre som jobbar där och min kontakt på arbetsmarknadsenheten. Sen när jag försvarat mig och sagt min del i det hela. Hade de tre inte så mycket att säga mer, än att de undrade varför jag inte sagt något till dem.

Men hallå?! Det har jag ju gjort hela tiden. När det varit rast eller någon av dem haft tid över en stund. Vi har pratat om allt som inte är privat till och med. Så vad ledde det här samtalet till?, inget mer än att jag fick mer att tänka på, och bli nervös över. Men nej, jag ska då inte ge mig.

Jag ska söka ny praktik eller jobbställe, så fort jag känner mig bra igen. För jag ska uppfylla den sista drömmen jag har. Den att få tag i ett fast jobb, som jag trivs på och där de flesta trivs med mig. Alla behöver inte gilla mig men respektera mig, och lyssna på mig. Inte bara gå runt och inget säga och knappt lyssna.

Sen vid ett möte bombardera mig med negativ kritik. Som ny på en arbetsplats och framför allt som praktikant, och som en som inte varit ute i arbetslivet på flera år, är man inte så tuff. Då vill man inte ställa till med liv, om det händer något man inte gillar.

Då är man försiktig men visar ändå sina åsikter, och vad man kan. Men då ska man ändå så som i min sits, få komma i kontakt med chefen, när man vill, eller en vikarie för henne. Dessutom inte vara på en och samma plats, som är fel plats, och den man inte sökt till, i närmare två långa månader, och sen få skit för det!

Nej, jag går vidare, och hoppas att det här inte ska sätta några käppar i hjulet för min del, att få tag i ett jobb. Magen blir som sagt bättre hela tiden, och humöret och stresståligheten, med för del delen och energin.

Jag städade hela lägenheten på 90 kvm igår, utan att stoppa. Sen var jag så himla nöjd med mig själv.