Att vara väldigt rädd.

Igår morse vaknade vi som vanligt vid sex - tiden här hemma. Tänkte att det här kommer att bli en bra dag. Gick upp och gjorde mig och de små iordning för dagen och maken gjorde sig och frukosten klar.

De små och han åt mat och sen åkte älsklingen till sitt jobb. Jag satte på de små ytterkläderna och mig själv med. Sen gick vi som vanligt till deras dagis. Så här långt hade allt varit som vanligt.

När jag kommit hem från dagis - lämnandet, så tog jag mig frukost och skulle precis sätta mig vid datorn, när jag av någon anledning vänder mig om och tittar ut genom vardagsrumsfönstret.

Ser två mörkgråa runda puff - moln stiga upp från grannens altan. Tänker : - Vem grillar nu?, så här års?. Vi som hyresgäster får inte grilla mer än med el - grill ute.

Ringer till maken och hör med honom om det jag ser, och han tycker att det låter lite konstigt. Så han ringer till hyresvärden. Strax där efter blir det jag tror är grill - rök, mörkare. Jag ringer tillbaka till maken och säger att jag anar oråd.

Han säger att han gör det med och att hyresvärden inte svarade när han precis ringde till honom. Så jag säger att då ringer jag och ser om jag kan få tag i honom i stället.

Men jag lyckas inte. Utan det går några singnaler och sen kommer telefonsvararen igång. Så jag lämnar ett lite otydligt meddelande där, om att jag under tiden som jag ringer till honom, tror att det nu inte är någon grillning på gång. Blir ett väldigt konstigt meddelande.

När jag lagt på och börjar bli nervös för vad jag nu tror att jag ser, knackar det inte på ytterdörren, utan det bonkar hårt flera gånger. Som av knytnävar. Hjärtat slår hårt i bröstkorgen och jag fattar snart att det är något otäckt pågång ute på gården.

Men inte vad.

När jag sprungit för att öppna står barnens f.d. dagislärare, utanför och gapar : Ta med dig barnen fort ut och pälsa på dig något varmt. DET BRINNER!
Va!? Skricker jag, men fattar nu vad jag sett när jag tittat ut för fönstret i vardagsrummet.

Slänger på mig jacka och vinterstövlar samtidigt som jag hör att hemtelefonen ringer. Men jag vet att alla utom jag är i säkerhet i min familj, så jag låser och rusar ut. Jag springer som aldrig förr och fattar inte nu i efterhand hur jag höll mig på benen utan att ramla ner för alla trapporna.

Har ju dålig balans.

Men adrenalinet rusar i mig och paniken är nära, så jag tänker bara att jag måste ut. När jag kommer ner på gårdsplanen, ser jag svart, tjock rök bolma ut från en av grannarnas lägenhet, på bottenplan.

Hur en kvinna sitter på en utemöbel, bredvid det som precis hade varit hennes hem. Hur hyresvärden, en granne och en hjälpreda till hyresvärden i huset, försöker rädda kvinnans lägenhet från lågorna.

Jag vet vad jag ser, men fattar det inte. Känns så overkligt. Känns som en action - film. Men jag vet att det är på riktigt. Luften är fylld av stickande dofter och jag blir lite yr i huvudet när jag andras in.

Går fram till kvinnan som sitter som fastlåst på sin trädgårdsstol. Frågar henne hur hon mår, om hon har ont och vad som hände. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill ju hjälpa henne. Men jag är då inte tränad för det här eldsenariot framför mig.

Hon svarar att : - Jag mår väl bra, har lite ont i handen. Kände mandellukt och hörde hur det lät konstigt bakom mig. Så jag rusade ut.

Under tiden som de kämpar med elden som hela tiden tilltar, svarar hon på mina frågor. Men jag känner hur paniker väller över mig. Står utan att tänka mig för, och håller krampaktigt i en lyktstålpe.

Flera fönster exploderar och det dånar nu om elden.

Är så rädd och hjärtat slår smärtsamt hårt i min bröstkorg nu. Är väldigt nära gråten. Samtidigt som jag tänker att jag inte vet vad jag ska göra, tar mina ben mig bort mot där andra grannar har samlats.

Till en Brandväg. Allt går så fort, känns det som. Mer och mer folk från huset och husen runt om har samlats vid platsen. En bit från den eldhärjade lägenheten. Mina ben skakar, kämpar mot gråten. Vill hjälpa grannen men vågar inte, då elden är så nära.

Under tiden hör jag hyresvärden ringa till sos - alarm. Kvinnan skriker av panik. Strax efter kommer en ambulans, flera polisbilar, fyra brandbilar uppkörandes på backen vid huset.

Mer och mer folk springer ut, samlas. En del gråter, andra vankar runt och andra står stilla och undrar vad de ska göra och vad som har hänt. Jag frågar om någon vet om någon nu är kvar i huset. Vet att det både finns barn och husdjur hus grannarna.

Ingen vet något av dem jag har runt mig. Ambulanssjukvårdarna för bort kvinnan till ambulansen och hon vägrar. Men de tvingar henne. Stackarn gråter, har panik och är aggressiv på samma gång.

Brandmännen kopplar på alla sina slangar, börjar bekämpa elden som bara tilltar. Trotts grannars och hyrsvärdens tappra försök att rädda lägenheten med husets brandslangar.

Kvinnan får vård i ambulansen. Ser rökdykare i flertal, gå in i hennes lägenhet och i en källardörr strax intill. Elden förtsätter brinna länge, medans vi alla står där. Röken bolmar ut och mot oss.

Jag ber en snäll granne till oss om att få låna hennes mobil, jag har inga pengar på min mobil, även om jag har den med mig i jackfickan. - Självklart. : Säger hon. Jag ringer igen till min man och säger vad som händer.

Han fattar först inte vad det är som händer runt mig och vårat hus. Han är tyst i luren. Jag frågar om han är kvar, det är han men han är rädd. Han ber mig beskriva vad som händer igen. Han vill förstå, men blir så rädd utan att förstå hela allvaret. Att han ändå inte tar till sig det hela.

Tackar för lånet av luren. Småpratar om inget speciellt med de som står nära mig där på gräsmattan. Strax ringer min mobil och det är dagischefen som har sett den höga och kolsvarta rökpelaren som syns på långt håll.

Det här från deras fönster på barnens dagis. Det är de små som undrar vad det är för svart rök de ser säger han. Jag förklarar så gått jag kan, lovar att ringa senare. Tänker att jag är så tacksam att det bara är jag som ser det här, av oss i familjen. De små skulle bli rädda, och jag hade troligen inte klarat att ta ut dem ensam.

Lika tacksam att maken är på sitt jobb i Göteborg. De är ju i säkerhet. Till slut efter några timmar har elden släckts och det pyr lite här och var. Men kvar av grannens hem finns inget mer än aska och förkolnat f.d. husväg, altandörr och fönster.

Luften är full med stinkande och stickande lukt. Flera undrar om de kan gå in till sina lägenheter. Verkar vara okej. Våran lägenhet ligger precis vägg i vägg med det tre förstörda lägenheterna. Hade lika gärna kunnat sprida sig vidare till oss. Ett tag såg jag inte våran lägenhet för all tjock och svart rök.

Frågar den jag först får tag i, en ambulanssjukvårdare, om det går bra att jag går tillbaka in igen. - Var i huset bor du? : frågar hon mig. Jag förklarar vart. - Vänta så ska jag gå och fråga. : Säger hon och går iväg en bit.

Tillbaka kommer brandchefen som säger till mig att förja med honom. - Var är det någonstans som du bor i huset? : frågar han mig. Jag ber honom komma med mig till lägenheten. Han förstår helt min oro.

Det jag har i mina tankar berättar jag för honom. Han säger att det troligen inte är någon fara. Men att han gärna följer med mig och ser efter. Brandgas är ju som många vet livsfarlig och man kan dö av att andas in den.

När vi kommit in i trappuppgången i den delen av huset där vi har våran lägenhet, känner både han och jag en stak och sickande doft komma mot oss. - Det här är något som kommit in genom ventilation och fönsterspringor utifrån, säger han till mig. - Det går bort med tiden av sig självt. Det är inget farligt att andas in när det är så liten dos. säger han mig.

- Jag följer dig med in i din lägenhet och ser efter. säger han. Jag låser upp till lägenheten och han går före. - Nej, det här luktar bara illa men det är inte farligt att andras in. Säger han.

Han ler lite men ser sen allvarlig ut. Sätter en hand på in axel och säger : - Oroa dig inte nu, det var bra att du frågade mig om råd. Man kan aldrig vara säker med sådant här. Sen säger han hej då och ger mig sakta ytterdörren och går iväg.

Kvar i lägenheten stinker set och jag vågar inte vädra då de håller på med eftersläckningsarbetet under oss. En efter en åker utrycktningsbilarna iväg. Innan sandar och lägger de ut skum på marken.

Vid halv tolv är eftersläktningsarbetet klart, då även dn sista bilen ger sig av nedanför mitt fönster. Jag darrar och har ont i magen och huvudet. Försöker ringa till både mamma och pappa, på deras mobiltelefoner och sedan till deras hemtelefon. Men ingen svarar.

Ringer till maken och säger hur läget är och sedan till dagis. Lite senare strax innan jag ska hämta de små på deras dagis, ringer pappas från sitt jobb till mig. Förklarar för honom vad som hänt. Han blir först tyst, sen rädd.

Senare på eftermiddagen när de små äter middag, ringer pappa hemifrån hem till oss. Då pratar vi länge om vad som hänt och han låter både orolig, ledsen och lättad. Vid halv åtta på kvällen ringer mamma och pratar med både mig och maken.

Hon lyssnar och frågar. Blir naturligtvis även hon orolig och sen lättad. När vi avslutat samtalet är det dags för oss alla att lägga oss. Det här har tagit på våran ork.

Min man kom hem från jobbet vis 18 - tiden och gick direkt och tittade vad som hade hänt med huset. När han kom in kramade han mig hårt. Ville inte släppa mig. - Jag förstod aldrig att det var så illa som det var. Sa han till mig. Han har tårar i ögonen och säger : - Hade jag förstått hade jag åkt hem till dig.

Men det är inte så lätt att förstå ett sådant här besked om att de brinner. Så det är okej att han var på jobbet. Jag fattade inte helt själv vad det var som hände. Fast samtidgt gjorde jag det. Det kändes så hemskt, panikartat, sorgligt och overkligt på samma gång.

Var svårt att somna på kvällen, och tog låg tid att somna utan att vakna igen, och fundera. Idag är jag och de små hemma och hämtar oss. Dottern säger : - Huset är sönder, dom måste laga det. Sonen säger : - Önder mamma. Det han menar är : Sönder.

När jag ringde till dagiset så sa en lärare där att, de som bor på andra våningen över den totalförstörda lägenheten, inte visste om att det brann. Mamman men en nyfödd hemma, låg och sov och vaknade av att hon knappt fick luft.

Jag såg pappan och bebisen när vi stod där på gräsmatten. Utan att veta vad de varit med om. Mamman var hos en kopis till dem. Pappan hade kommit hem när det hände. Så han bar barnet och undrade så klart vad som hände under dem.

Nu får de bo hos sina vänner våra gemensamma grannar tills deras hem är beboligt igen. Kommer nog ta tid. Tre lägenhet obeboliga, var av en utbränd.

Elden startade vid nio - tiden och hyresvärden larmade vid tio i nio.

Mycket har hänt.

Det har hänt mycket sedan jag skrev här sedan sist. Ett nytt år har precis börjat så nu är det år 2011. Har slutat på praktiken. Trivdes inte så där jätte bra i slutet, inte konstigt då allt med den känns som slöseri med tid.

Jag sökte själv dit i hoppet och tron, att nu skulle jag få jobba med det jag är utbildad till, och har erfarenhet av, sedan flera år. Men inte då för det började med att jag fick vara i köket, på avdelningen på äldreboendet. Fyra timmar om dagen till att börja med, sa dess chef till mig.

I en hel vecka skulle det vara så. Jaha tänkte jag, bara det inte blir så att jag bara blir där, och inte gör det jag vill och kan. Tiden gick visst gick det bra i köket på avdelningen, jag gjorde allt som skulle göras, och det var klart långt innan, de där fyra timmarna var passerade.

När första veckan var gjord, tänkte jag att det var skönt att vara igång igen. Efter flera år borta från arbetslivet, sökt jobb och varit på flera intervjuer. Men det har inte resulterat i något jobb. Men jag sökte vidare hela tiden. Har alltid velat ha jobb sedan studenten, så jag ger mig inte. Med tiden började jag misströsta, tänka att det här går aldrig, blev bekväm med att vara hemma.

Hade ledsnat sedan länge på att aldrig vara ute och jobba. När skulle drömmen bli sann?. Träffade min make och en ny fas i livet startade. En av mina stora drömmar slog in. Träffa sin livs kärlek. Lyckan och kärleken blev större och djupare, med tiden som gick. Förlovade oss, blev gravida med tösen, och flyttade från storstaden.

Ingen av oss vill att barn ska växa upp i förorten, med allt vad det kan föra med sig. När vi gifte oss samma år som tösen föddes, var jag lyckligare än någonsin i mitt liv. Glömmer det aldrig. Sen senare på samma år föddes tösen, och lyckan gick inte att beskriva. Så djup kärlek har jag inte känt för någon tidigare.

Efter tösen blev jag trött både i kropp och knopp, tänkte att det går säkert över har ju precis fått barn. Men tröttheten försvann inte helt. Den fanns hela tiden där i bakgrunden. Jag tog hand om hus och barn, och tänkte inte mer på det.

Sökte jobb igen när tösen började på dagis, men det resulterade inte i något, fast jag fortsatte att söka. Sen blev vi gravida med pojken. Lyckan var större än tidigare. För bara för att man har ett barn innan, måste det inte innebära att man kan lika lätt få ett till.

Men jag/vi hade den turen där med. Lyckan var fullkomlig på familjeplanet. Kärleken var och är för alltid, väldigt stor och djup, för dem mina. Sen började jag med att söka jobb mer intensivt, igen, då även sonen börjat på dagis. Jag ville nu mer än någonsin få tag i ett jobb.

Det kliade så och kliar än, i fingrarna efter ett jobb. Vet att jag kan, vill och orkar med ett. Har sedan tonåren haft problem med magen, från och till. Det har blivit bara värre och värre, med åren som gått. Inget jag tänkte så mycket på. Har tyvärr vant mig, vid att magen är konstig.

Kanske låter lika konstigt det. Men nu de senaste året, har jag mått om möjligt bara sämre. Klåda i kroppen, upp och ner med humöret, magont, oro, diarre och spya, har varit nästan dagligen. Men trotts det har jag kämpat vidare.

Är väldigt envis av mig i grunden, och det har jag alltid varit, vad jag hört berättat för mig.

Varit på prover och undersökningar på vårdcentralen, utan att det givit något. Alla värden är bra. Men allt är inte bra alls, långt ifrån. Tjejen som jag en gång var i de tidiga tonåren, har inte kommit tillbaka. Mognad och lycka har blivit större. Vilket är bra och erfarenheter av olika jobbsökaktiviteter, vikariat, praktik och skola som vuxen.

Men nu i vinter fick jag nog. Så vi åkte till läkarhuset i stan, och hörde med en läkare där, vad han trodde om mina symtom. Jag känner min kropp, och vet att allt beror på att magen, har varit i så dålig form under så många år, att gränsen är nådd. Jag vet även med mig att det här inte är något, jag gått och inbillat mig.

Det sitter enbart i min mage och i mina tarmar. Vilket påverkar resten av kroppen, och psyket. Med humörsvängningar och energilöshet som följd. Jag är så trött på det här, och vill bli av med detta. Jag vill bli som förr, och få tag i ett jobb och bara fortsätta med livet, utan bekymmer.

Nu har vi sedan några veckor, maken och jag, ändrat helt och hållet våra/mina kostvanor. Vikten går till och med neråt. Barnen äter som vanligt, men får smaka på vår mat, om de vill.

Det i sin tur har gjort mig piggare, och mer, och mer harmoniskt, och sabil i humöret. Vi har med andra ord gjort något riktigt bra här. Jag tror på det här, och vet att det här var och är boven, som varit hos mig i typ 15 år.

Nu kan jag äntligen ta kontrollen över mitt liv och kropp. Känna mig närvarande på alla sätt. Inte sovande och ha lät att somna. Som när jag var gravid med de små, har jag förstått nu, att jag mått värre än vad jag borde mått.

Svaret på det här heter : Candida.

Läkaren på läkarhuset förstod mig, och verkligen lyssnade på vad jag hade att säga. Han kom med olika förslag, men jag vet med mig att allt beror på :

Candidan = svampinfektion i magen och tarmarna, som sprider sig till alla delar av kroppen, och påverkar allt i kroppen.

Från kropp till knopp. Inget som man kan se på prover, hos vårdcentralen sa han. Men han kände på min mage, och kom fram till, att de jag sa stämde. Magen och tunntarmarna mår kasst. Enda man kan göra är att helt och hållet, ändra sin kost.

Vilket vi redan gjorde, innan vi kom till läkarhuset. Jag är nu sjukskriven från all aktivitet, fram till den 16 januari i år. Han sa att det här med vila och ändrad kost, kommer att hjälpa mig. Om inte fick jag komma tillbaka, så skulle vi se vad det annars berodde på.

Jag känner som sagt att redan nu mår bara bättre, för varje dag. Visst sjukdomen Candida, kommer aldrig helt att försvinna ur kroppen. Men den kommer knappt att påverka mitt liv. Jag tror på det här, för jag märker som sagt, redan en stor skillnad.

En del dagar är magen fortfarande dålig, men jag spyr inte längre, och har ingen diarre och ingen klåda. Där emot magont om än mildare. Det tar ju att tag innan allt blir bra, jag varit sjuk i så många år nu. Jag får bl.a. inte längre äta :

Socker, vetemjöl, alcohol, jäst, och konserveringsmedel.

Vilket kanske låter enkelt, men eftersom att det mesta innehåller det, måste jag titta väldigt noga på innehållsförteckningen, i äffaren, när vi handlar mat. Sen måste jag dricka mycket vatten.

Det här med att jag inte längre får och vill, framför allt vara kvar på praktiken på äldreboendet, är att jag varit sjuk i stora delar av perioden. Oktober till nu. Något jag inte rår för, på något sätt. Men jag har ändå missat en massa dagar, och det känns inget bra.

Sen beror det även på att de små varit sjuka, från och till hela hösten. Blir faktiskt så för barn. Säger dagis att de inte tar emot dem då, vilket är självklart, ja, då tar jag och vab:ar. Sen trivs jag inte på en arbetsplats, där jag inte känner att jag gör några framsteg.

Jag har varit på köksavdelningen i typ två månader. Varför skulle de placera mig där?. Jag har erfarenhet att arbeta i kök. Men den praktiken jag sökte själv till, skulle innebära att jag skulle komma tillbaka, till arbetslivet som undersköterska.

Med allt vad det innebär. Då är man inte bara i köket, även om det i sig är en viktig plats, man är överallt helt enkelt. Man jobbar inte fyra timmar måndag till fredag, i nästan två månader i ett kök. När man blivit lovad att jobba som undersköterska, på avdelningen.

Heller inte när man blivit lovad, att bara vara i köket i en vecka i fyra timmar, till att börja med. Sen sa chefen att jag skulle få jobba heltid, och att jag skulle få komma ut på avdelningarna, om jag känner att jag klarar det.

Även en eller annan kväll. Man har ingen bra chef på ett ställe som lovar, något sådant och inte håller, vad den lovat en. Då slösar jag bort min dyrbara tid, och det har jag inte råd eller ork till. Sen beror även min sjukdom, mycket på att jag inte kunnat jobba. Men jag har alltid hört av mig.

Jag har alltid kommit i tid, och jag har alltid varit trevlig, och social mot de som jobbar, och de gamla som bor där. Så som jag alltid har varit på mina andra jobb, genom åren. Ingen har klagat på mig förr, tvärtom.

Det har alltid kommit positiva kommentarer, och nästan alla har tyckt om mig. Ringt mycket efter mig, och så vidare. Men på det här äldreboendet, har man inte ens kommit i kontakt med chefen när man sökt henne, hon har varit väldigt svår att nå. Så då har jag heller inte kunnat säga det jag velat ändra på till henne.

Några gånger har hon visat sig på avdelningen, men sen när det varit min tur att prata har hon varit borta. Så det har blivit ett snabbt hej eller nickande. Jag har två gånger pratat snabbt med henne, men hon har haft så mycket att göra, så hon har inte haft någon tid, att göra mer än underskrifter, eller svara snabbt på frågor.

Inte alla frågor tydligen...

En vecka var hon på semester. Fick inte tag i någon vikarie som gick för henne, inte någon som personalen nämde för mig då jag frågade dem, i varje fall. Fick bara reda på att : ja hon är på kanarieöarna i en vecka. Mer svar hur jag skulle göra med mina frågor fick jag inte. Under tiden som det här på praktikplatsen har pågått, har det inte bara varit jag som stört mig på min situation.

Det här fick jag reda på öga mot öga, då jag var på möte där. Med tre som jobbar där och min kontakt på arbetsmarknadsenheten. Sen när jag försvarat mig och sagt min del i det hela. Hade de tre inte så mycket att säga mer, än att de undrade varför jag inte sagt något till dem.

Men hallå?! Det har jag ju gjort hela tiden. När det varit rast eller någon av dem haft tid över en stund. Vi har pratat om allt som inte är privat till och med. Så vad ledde det här samtalet till?, inget mer än att jag fick mer att tänka på, och bli nervös över. Men nej, jag ska då inte ge mig.

Jag ska söka ny praktik eller jobbställe, så fort jag känner mig bra igen. För jag ska uppfylla den sista drömmen jag har. Den att få tag i ett fast jobb, som jag trivs på och där de flesta trivs med mig. Alla behöver inte gilla mig men respektera mig, och lyssna på mig. Inte bara gå runt och inget säga och knappt lyssna.

Sen vid ett möte bombardera mig med negativ kritik. Som ny på en arbetsplats och framför allt som praktikant, och som en som inte varit ute i arbetslivet på flera år, är man inte så tuff. Då vill man inte ställa till med liv, om det händer något man inte gillar.

Då är man försiktig men visar ändå sina åsikter, och vad man kan. Men då ska man ändå så som i min sits, få komma i kontakt med chefen, när man vill, eller en vikarie för henne. Dessutom inte vara på en och samma plats, som är fel plats, och den man inte sökt till, i närmare två långa månader, och sen få skit för det!

Nej, jag går vidare, och hoppas att det här inte ska sätta några käppar i hjulet för min del, att få tag i ett jobb. Magen blir som sagt bättre hela tiden, och humöret och stresståligheten, med för del delen och energin.

Jag städade hela lägenheten på 90 kvm igår, utan att stoppa. Sen var jag så himla nöjd med mig själv.