Julen är här och snart är året slut.

Den här veckan har varit väldigt jobbig. Oro, tårar och rädsla om vart annat. Börjar från början...

Natten mot måndag vaknade vi av att tösen fått hög feber. Den fortsatte att stiga för att sedan gå ner, för att sedan gå upp, hela veckan. Trotts alvedon och liknande medicin. De gav ingen verkan på vår tös feber.

Vatten, vila, sömn och försök till att äta själv, för att sedan få ont i både öron och magen. Alla försök att få henne bra här hemma fungerade inte alls. Fick mata, nästan tvinga i vatten och trotts att hon hade bara trosorna på och bordsfläckt på max, inget hände.

Panik, jag ringde 1177 och frågade om råd, de bad mig göra det jag och maken redan gjort. Ringde Läkarhuset och bad om råd, de sa att det säkert inte var något att oroa sig för. Inget farligt och att det snart gått över.

Men till slut åkte vi in med henne till Läkarhuset, nu måste de ta prover och kolla vad det var för fel. Vi tänkte inte gå förän de hjälpt oss. Inget vi sa, men kände. Tösen blev hela tiden sämre, argare och hade svårare att andas.

Liksom sukade och torrhostade för varje andetag. Orkade inte gå eller sitta själv. Efter undersökningar och prover av olika slag, kom de fram till att hon troligen hade både öroninflamation och lunginflamation.

Luften gick ur mig. Lunginflamation?, är inte det livsfarligt tänkte jag. Kände att det här gick inte, vad var det som höll på att hända med vår lilla. Åkte så fort vi bara kunde, utan att köra för fort, till barnakuten, på drottning silvias barnsjukhus på östra sjukhuset i Göteborg.

Där väntade mer undersökningar och prover, hon blev bara sämre. Var till slut tungandad och vi var tvungen att bära henne hela tiden. Tårar i mängder föll och jag var så rädd.

Till slut efter många timmar blev hon inskriven på en avdelning. Där väntade ännu fler undersökningar och vår tös var så duktig. Hon orkade knappt hålla sig vaken, men kämpade på.

På salen fick jag och tösen var sina sängar. Vi kom överens om att hon skulle ligga över till söndag. Det här var torsdag, natten mot fredag. Klockan 01.30 ca. åkte maken och sonen hem.

Tårarna föll i mängder och vi var så trötta. Tösen somnade och var het som en kamin. De satte dropp, gav ytterligare antibiotika. Många hade hon redan fått och fler skulle komma. Syrgasen koplades in och jag läste Nicke Nyfiken för henne.

Hon somnade efter en kort stund, ingen. Jag kunde inte sova, låg och tittade på hennes mage. Hon hade höga värden och gjort lungröntgen tidigare på natten. Ingen visste när eller om hon skulle reagera bra på medicinen. Inte heller när hon skulle bli av med snabbandningen och febern.

Jag somnade utan att veta när. Vaknade varje gång det gick i dörren och sköterskorna kollade läget med henne. 96 i syrehämtning. Godkänt men hon var för tagen för att åka hem. Vätskebrist även om jag gett henne så mycket jag kunnat. Knappt bajsat och bara kissat några gånger per dag, mot hur hon annars gör.

Känslomässigt tänkte jag : Är det slut nu?, blir hon inte äldre än fyra år?. Tänk om hon inte tål medicinen eller om den inte hjälper?. Tankarna bara malde på. Logiskt tänkte jag att läkarna gör vad de kan, vi är i rätta händer. Vad är det som säger att, hon inte kommer att klara sig?. Men de känslomässiga tankarna vann. Fick knappt någon sömn och låg mest och vände och vred mig. Höll i tösens slappa hand. Som sökt min i sömnen.

Droppet lät som en skrivare och höll även den mig vaken. Sen vid fem på morgonen, vaknade jag igen, av att en familj kom in med sin tös. Först kl. 6 - 7 sa en sköterska att det var jobbigt där ett tag, men att syresättningen nu var på hundra, droppet var slut vid kl. åtta för den tjöt och väckte mig.

De kom och kopplade bort det och sa att vi nu kunde gå upp, för nu var det frukost och tösen svarade bra på behandlingen. Jag drog en lättnandens suck. Äntligen. Efter frukost konstaterade de att vi kunde åka hem.

Vid tio ringde jag maken och sa att vi nu ville bli hämtade. Han blev sjungande glad och sa att han varit i kontakt igen med mina och hans föräldrar, och det blev fler ringanden på hemvägen sedan.

Stannade på hemvägen och köpte hem antibiotika och mat. Jag och de små stannade i bilen. Under tiden ringde jag min mamma och pappa och sa som det var. Även de sukade av lättnad. Ingen hade tänk på annat än tösen och knappt sovit på natten.

Hemma åt vi middag och gav tösen mer medicin. Hon hatar den fastän den gör nytta och smakar : grape och aprikos. - Den är äcklig, jag vill inte ha. Säger hon varje gång hon får. Vi ger och hon blir väldigt arg. För att sedan lugna ner sig och dricka något gott där efter.

Idag mår hon bättre och leker så mycket hon orkar. Vilar där imellan och ork har hon inte som förr. Halva höger lunga är inflamerad och vänster öra. Så hon är på en antibiotikakur på tio dagar. Inget dagis för henne eller pojken och ingen praktik för mig under tiden. Läkarens order.