Gipset är borttaget! :-D

Igår var jag på Kungälvs sjukhus kl. 13.15 och blev av med mitt gips på min högerarm. Äntligen! Som jag har väntat och mina närmaste med. Det klipptes bort och när sköterskan skulle ta bort det, efter att ha klippt upp det, så gick det inte att rubba. De hade gipsat mig så bra den sista gången jag bytte gipset, att det satt åt.

Nästan lite väl hårt. Inte så att det gjort farligt ont, men det har varit en nypande känsla i armen. Men jag har inte haft så ont att jag ska ha behövt ta värktabletter (nu de senaste veckorna, men den första tiden tog jag Alvedon och Ipren var fjärde timma. Fast det hjälpte inte mycket i början.), utan mest blivit påmind någon gång under alla veckorna som gått men bara en liten nypande känsla.

Så hon gick och hämtade en tång, och började töja med den i gipset. Till slut gick det att få loss det. Fick ställa mig vid ett handfat i samma rum, för att tvätta handen och armen. Mycket hud som inte kunnat försvinna allt efter som ny hud bildats under tiden som jag burit gipset.

Armen är tunnare nu än vad min vänsterarm är, tidigare innan jag bröt den så var det vänsterarmen som var tunnare än högerarmen. Så det har blivit ombyta roller. Även högerhanden är tunnare än vad vänsterhanden är. Jag är lite svullen över handleden och armryggen på högern.

Blåmärken på underarmen och på handledens undersida. Gröngula i färgen. Jag orkar inte lyfta en apelsin eller något i samma viktklass. Gör jag det så gör det ont, och det går ändå inte att lyfta helt upp en apelsin t.ex. Ingen styrka att tala om i högerarm och högerhanden.

Fingrarna på högerhanden har bara över natten blivit mindre svullna, och färgen har blivit finare i huden. Men senorna på baksidan av handleden syns knappt. Kan inte börja handleden lika bra som innan brottet. Men det blir sakta bättre.

Läkaren som undersökte min arm och hand efteråt, var jätte nöjd med hur armen har läkt och att jag kan röra den ganska bra i olika vinklar, lika så fingrarna. Kan knyta handen utan problem och ingen smärta.

Han sa att jag är såpass bra i jämförelse med hur det kan vara för andra, att jag inte behöver sjukgymnastik eller krama någon mjukisboll med handen. Det jag behöver göra för att återhämta handen och armen, är att göra de rörelserna som finns i ett häfte som han gav mig igår.

Sen måste jag göra det jag gör hela tiden, det vill säga lyssna på kroppen. Gör det ont om jag lyfter eller gör en del rörelser, så ska jag inte göra dessa eller lyfta. Han sa även att om han säger att jag kommer bli helt återställd, det vill säga bli som jag var innan jag bröt armen, så skulle han ljuga för mig.

Det han menar är att jag kommer att bli nästan som innan, men inte lika stark eller rörlig. Det är inget som förvånar mig, för det är som läkaren även sa, att går det av i närheten av en led eller i en led, så påverkar det kroppsdelen resten av livet. Inget att vara ledsen eller arg för, jag ser det positivt på ett sätt.

Det jag menar med det här är att det var ju tal om operation två gånger, blev ingen operation som tur var. Jag var så skadad av fallet att benet i armen hoppat ur sitt läge, det hade gått av små bitar från brottet, lika så och det är det här som gör att jag är öm i mjukdelarna i armen. Mjukdelar som senor, muskler och ligament.

Då benpipan skadat dem då den rört sig ur läge helt, och putade ut. Det gick som tur var inte hål i huden, men inte långt ifrån. Det de gjorde på akuten på Kungälvs sjukhus, var att ge mig en stor spruta med bedövningsmedel rakt in i själva brottet. För att sedan när bedövningen hade gjort sitt, dra rätt benbitar och benpipan igen.

Men det var många extra undersökningar och röntgenundersökningar, som de gjorde på mig för att hela tiden försäkra sig om att allt läkte som det skulle, och inte låg fel. Allt efter som tiden gick och armen läkte som den skulle, så försvann den mesta svullnaden, och musklerna i armen och handen krympte och blev mindre.

Så har fått byta gipset 3 - 4 gånger. Den fjärde gången var för en och en halv vecka sedan, när jag var inne på sjukhuset för att som jag trodde ta bort gipset. Men när läkaren undersökte mig då, så gjorde det så ont att benen vek sig. Svimmade inte men jag neg ofrivilligt, och tog tag i handfatet där jag stod, och hade tvättat armen och handen.

För att låta mjukdelarna i armen vila och läka lite till, så gipsade de mig för att stödja armen och handen. Blev även röntgad, och det visade sig att benbrottet var läkt.

Så när jag sedan kommit hem igår och alla hade ätit mat, (middag, de små hämtades av både mig och maken på dagis vid 16 - tiden), tog jag ett bad och efter det smörjade jag in högerarmen och högerhanden, med Helosan.

När det sagt slurp, så var huden lite finare och jag smörjde in den med Voltaren - Gel, när vi alla skulle sova. Sov jätte gott i natt, nu är inget gips ivägen längre och jag slipper vakna av mardrömmar, och enorm smärta. Vilken lättnad och glädje. Sen i morse smörjde jag in armen och handen igen med Voltaren - Gel.

Det underlättar och det lilla smärta jag känner, är typ som att ha solsveda. Så den står jag ut med. För nu slipper jag alla andra bekymmer, som jag haft med gipset och allt som tillkommer. Äntligen! :-D Nu är de små på deras dagis sedan klockan 6.30, och maken på sitt jobb i Göteborg sedan 8 - tiden.

Livet rullar på. Fast det klar att finns ju toppar och dalar hela livet, men jag hoppas att jag och mig familj, får vara utan den smärtan, stressen och pressen, både psykiskt och fysiskt i fortsättningen. För det har varit väldigt tufft.

Så som det känns nu, idag, så känns det avslappnat, lugnt och nästan smärtfritt. Äntligen! :-D

En vanlig dag i mitt liv.

En helt vanlig dag i mitt liv kan se ut så här:

Vaknar till mobil - väckarklockorna, först ringer min makes vid 05.00 och sedan ringer min vid 05.20. Barnen ligger och sover till 06.00 cirka. Han går upp nästan med en gång och gör sig klar för dagen. Äter frukost och tar det lugnt

Sedan puttar han på mig och jag går upp, har en tendens till att somna om. Under tiden väcker maken tösen och gör henne klar för dagen. Sedan väcker han sonen och gör honom klar för dagen.

Barnen äter sällan frukost hemma hos oss på vardagarna, då de äter frukost nästan direkt, när de kommit fram till dagiset. På helgerna äter de alla mål hemma. Mysigt.

Vid 06.15 - 06.20 cirka kammar jag de smås hår, och hjälper till med att sätta på dem ytterkläderna. Sedan sätter maken de små i deras tvillingvagn, och vi pussas och kramar varandra och säger Hejdå.

När maken och de små gått iväg till jobbet och de smås dagis, så gör jag mig klar för dagen. Tar hand om gårdagens disk, plockar iordning efter gårdagen, sopar golven om det behövs, och slänger saker eller papper, som har gått sönder eller inte behövs.

Sedan sätter jag på TV : n, radio : n och dator : n, gör frukost till mig och sätter mig och äter vid antingen datorn eller vid TV : n. Har inte på ljudet på alla apparater samtidigt naturligtvis.

Sen kollar jag aftonbladet, ser på nyhetsmorgon på TV 4, kollar mailen och loggar sedan in på Facebook, för att se vad bekanta, släkt och vänner har för sig där. Spelar lite spel där också.

Ibland vid lunch - tid spelar jag spel, som jag brukar ladda ner på datorn, samtidigt som jag äter lunch. Sedan stänger jag av TV : n, och ser om det finns något mer att göra här hemma. Finns det alltid.

Just nu är jag sjukskriven från den 11 : e februari till den 8 : april, då jag har en bruten högerarm. Så det är därför jag inte kan göra så mycket på dagarna, som jag annars kan. Men det blir ju ändring på det här, när jag kommer tillbaka till Textilverkstaden och jobbsök igen.

Är en lugn person men att vara hemma och vara sjukskriven, är för stillsamt även för mig. Ser fram emot när jag kan bli mer rörlig igen. Utan att behöva se upp med armen hela tiden.

Sen när de andra har kommit hem vid 16.00 - tiden, så äter vi middag och pratar om hur dagen har varit för alla på enskilda håll. Oftast har alla haft det bra. Efter maten tar jag eller maken hand om disken och barnen springer iväg här hemma och leker. Antingen ihop eller var och en för sig.

Sen brukar jag och maken sätta oss i soffan i vardagsrummet, och bara vara, och han vila efter en dag på jobbet. Ibland har vi tvättstuga och turas om att tvätta, samtidigt som den som inte tvättar kollar de små.

Är så skönt när vi alla fyra samlas efter en dag ifrån varandra. Pussarna och kramarna tar inte slut. Lycklig av att ha min älskade familj. Längtar tills även jag har ett jobb att gå till. Får troligen bli ett halvtidsjobb, då barnen går på dagis.

Bara man trivs med jobbet, och det kommer in mer pengar i kassan, är jag nöjd. Det är bra att ha en blogg, en slags elektronisk dagbok. Fast här skriver jag inget för privat, så som jag gör i min vanliga dagbok. Var egentligen emot allt vad Facebook och blogg : ar och allt vad det heter.

Men har märkt att jag mår bra att skriva av mig, även om jag och maken säger allt till varandra. Har alltid tyckt om att skriva och läsa, så länge jag haft den kunskapen.

När klockan blivid någon stanns mellan kl. 19.00 och kl. 20.00, så gör vi barnen iordning för natten. Kvällsmat, nya blöjor och borstar tänderna. Sen lägger vi dem i deras sängar, och sätter oss på en madrass mellan deras sängar.

Vi läser god natt - sagor för dem båda högt, både jag och maken tillsammans. En mysig och lugn stund för oss alla. Det brukar inte ta så lång tid för än de små har somnat efter det.

Sen brukar även vi gå och lägga oss efter tandborstningar. Vid cirka kl. 21.00. Vi läser olika böcker högt ihop, och sen somnar båda gott.

Mars månad och våren är på gång.

Nu var det ett tag sedan som jag skrev här. Mycket att göra och tänka på. Inte alltid orken räcker till. Var på möte här om dagen, ett mindre roligt sådant men nu är det över. Skriver inte vart vi åkte för privatlivet är bland det viktigaste som finns.

Finns en person som ibland är inne här och läser min blogg, du vet säkert vad det var för möte vi var på. Kan säga det att det har varit en enorm tyngd på oss, den tyngden är nu borta, och förhoppningsvis kan vi nu börja slappna av och bara få vara ifred.

Jag vill tacka dig en massa för ditt stöd, genom den här svåra tiden. Du har lyssnat och kommit med råd, och det har underlättat en massa.

Sen så har jag ju brutit min högerarm strax ovanför handleden, smärtan har gjort mig väldigt trött. Men sakta, ju mer armen läker ihop, blir jag piggare och gladare. Magen har och är dålig på både mig och maken. Men på grund av våran envishet att bli friska och pigga, så har vi sadlat om till att nästan bara äta från växtriket.

Barnen äter som vanligt och får smaka på vår mat om de önskar.

Jag har gått ner över 40 kilo och maken närmare 40 kilo. Med den nya kosten, vikten som sakta men säkert går ner på oss båda, och att en hård knut som vi haft i flera år, löser upp sig, så mår vi alla fyra bara bättre för varje dag som går.

Livet är på väg tillbaka. Blir heller inte lika fort stressad som jag blev tidigare. Samma sak gäller det för min älskling. Barnen har ju naturligtvis känt av det här. De blir även de mer pigga och glada.

Vi har inget sagt, men de har känt att det har varit något.

För mår mor och far bra, så mår även barnen bra. Vi påverkas ju av varandra alla fyra. Lycka! Sen så drar inte jag jämt med dagisets chef alla gånger, och mina föräldrar och svärföräldrar vet alla vad det handlar om. Det här har vi rett ut så gott som nu.

Det gör det ju ännu bättre. Tyvärr kan vi inte samsas 100%, men det är jag samtidigt inte ute efter, utan det jag vill och velat hela tiden, är att han ska förstå en helt självklar sak egentligen. Maken har pratat med han och där lät det som att chef äntligen förstod. Fast inte helt och det tycker vi är väldigt synd.

Men huvudsaken är ändå att alla blir mer eller mindre nöjda i slutändan. En del saker går det inte att prata med honom om, det vet vi nu. Vi anser inte att han är en bra chef, men det är inte något han behöver veta. Han märker att vi inte pratar lika mycket som innan med han, som med de andra i personalen. Men som sagt bara det fungerar och att de små trivs är vi nöjda.

Så för att dagisets chef ska bli nöjd, är nu maken pappaledig några timmar om dagen, varje vecka fram till det att jag kan börja använda båda mina händer igen. Har ju mina fel och brister jag med, men kan man knappt prata om en viktig sak, så är man ingen bra person.

Fast å andra sidan lär, nästan alla, sig något så länge vi lever. Överdrivna och överförsiktiga människor gör mer skada än de tror. Jag har lärt mig en massa nytt under den här tiden. Mycket som jag kunnat klara mig utan. Även maken hade kunnat må mycket bättre utan dessa förståsigpåare till folk.

Men vi vet att vi gör rätt, att vi är bra föräldrar, har en stark vilja båda två och man ska aldrig låta någon, som ser sig som förmer, se ner på en. Det är dem som jag har lärt mig i livets hårda skola att se upp för.

Framför allt att stå på mig och när jag vet att jag har rätt, säga ifrån och inte ge mig. Inte låta andra bestämma över mig. För det får mig att må väldigt dåligt och det har jag och även maken, haft nog av när vi båda växte upp, på var sina håll i vårat avlånga land.