Mycket har hänt.

Det har hänt mycket sedan jag skrev här sedan sist. Ett nytt år har precis börjat så nu är det år 2011. Har slutat på praktiken. Trivdes inte så där jätte bra i slutet, inte konstigt då allt med den känns som slöseri med tid.

Jag sökte själv dit i hoppet och tron, att nu skulle jag få jobba med det jag är utbildad till, och har erfarenhet av, sedan flera år. Men inte då för det började med att jag fick vara i köket, på avdelningen på äldreboendet. Fyra timmar om dagen till att börja med, sa dess chef till mig.

I en hel vecka skulle det vara så. Jaha tänkte jag, bara det inte blir så att jag bara blir där, och inte gör det jag vill och kan. Tiden gick visst gick det bra i köket på avdelningen, jag gjorde allt som skulle göras, och det var klart långt innan, de där fyra timmarna var passerade.

När första veckan var gjord, tänkte jag att det var skönt att vara igång igen. Efter flera år borta från arbetslivet, sökt jobb och varit på flera intervjuer. Men det har inte resulterat i något jobb. Men jag sökte vidare hela tiden. Har alltid velat ha jobb sedan studenten, så jag ger mig inte. Med tiden började jag misströsta, tänka att det här går aldrig, blev bekväm med att vara hemma.

Hade ledsnat sedan länge på att aldrig vara ute och jobba. När skulle drömmen bli sann?. Träffade min make och en ny fas i livet startade. En av mina stora drömmar slog in. Träffa sin livs kärlek. Lyckan och kärleken blev större och djupare, med tiden som gick. Förlovade oss, blev gravida med tösen, och flyttade från storstaden.

Ingen av oss vill att barn ska växa upp i förorten, med allt vad det kan föra med sig. När vi gifte oss samma år som tösen föddes, var jag lyckligare än någonsin i mitt liv. Glömmer det aldrig. Sen senare på samma år föddes tösen, och lyckan gick inte att beskriva. Så djup kärlek har jag inte känt för någon tidigare.

Efter tösen blev jag trött både i kropp och knopp, tänkte att det går säkert över har ju precis fått barn. Men tröttheten försvann inte helt. Den fanns hela tiden där i bakgrunden. Jag tog hand om hus och barn, och tänkte inte mer på det.

Sökte jobb igen när tösen började på dagis, men det resulterade inte i något, fast jag fortsatte att söka. Sen blev vi gravida med pojken. Lyckan var större än tidigare. För bara för att man har ett barn innan, måste det inte innebära att man kan lika lätt få ett till.

Men jag/vi hade den turen där med. Lyckan var fullkomlig på familjeplanet. Kärleken var och är för alltid, väldigt stor och djup, för dem mina. Sen började jag med att söka jobb mer intensivt, igen, då även sonen börjat på dagis. Jag ville nu mer än någonsin få tag i ett jobb.

Det kliade så och kliar än, i fingrarna efter ett jobb. Vet att jag kan, vill och orkar med ett. Har sedan tonåren haft problem med magen, från och till. Det har blivit bara värre och värre, med åren som gått. Inget jag tänkte så mycket på. Har tyvärr vant mig, vid att magen är konstig.

Kanske låter lika konstigt det. Men nu de senaste året, har jag mått om möjligt bara sämre. Klåda i kroppen, upp och ner med humöret, magont, oro, diarre och spya, har varit nästan dagligen. Men trotts det har jag kämpat vidare.

Är väldigt envis av mig i grunden, och det har jag alltid varit, vad jag hört berättat för mig.

Varit på prover och undersökningar på vårdcentralen, utan att det givit något. Alla värden är bra. Men allt är inte bra alls, långt ifrån. Tjejen som jag en gång var i de tidiga tonåren, har inte kommit tillbaka. Mognad och lycka har blivit större. Vilket är bra och erfarenheter av olika jobbsökaktiviteter, vikariat, praktik och skola som vuxen.

Men nu i vinter fick jag nog. Så vi åkte till läkarhuset i stan, och hörde med en läkare där, vad han trodde om mina symtom. Jag känner min kropp, och vet att allt beror på att magen, har varit i så dålig form under så många år, att gränsen är nådd. Jag vet även med mig att det här inte är något, jag gått och inbillat mig.

Det sitter enbart i min mage och i mina tarmar. Vilket påverkar resten av kroppen, och psyket. Med humörsvängningar och energilöshet som följd. Jag är så trött på det här, och vill bli av med detta. Jag vill bli som förr, och få tag i ett jobb och bara fortsätta med livet, utan bekymmer.

Nu har vi sedan några veckor, maken och jag, ändrat helt och hållet våra/mina kostvanor. Vikten går till och med neråt. Barnen äter som vanligt, men får smaka på vår mat, om de vill.

Det i sin tur har gjort mig piggare, och mer, och mer harmoniskt, och sabil i humöret. Vi har med andra ord gjort något riktigt bra här. Jag tror på det här, och vet att det här var och är boven, som varit hos mig i typ 15 år.

Nu kan jag äntligen ta kontrollen över mitt liv och kropp. Känna mig närvarande på alla sätt. Inte sovande och ha lät att somna. Som när jag var gravid med de små, har jag förstått nu, att jag mått värre än vad jag borde mått.

Svaret på det här heter : Candida.

Läkaren på läkarhuset förstod mig, och verkligen lyssnade på vad jag hade att säga. Han kom med olika förslag, men jag vet med mig att allt beror på :

Candidan = svampinfektion i magen och tarmarna, som sprider sig till alla delar av kroppen, och påverkar allt i kroppen.

Från kropp till knopp. Inget som man kan se på prover, hos vårdcentralen sa han. Men han kände på min mage, och kom fram till, att de jag sa stämde. Magen och tunntarmarna mår kasst. Enda man kan göra är att helt och hållet, ändra sin kost.

Vilket vi redan gjorde, innan vi kom till läkarhuset. Jag är nu sjukskriven från all aktivitet, fram till den 16 januari i år. Han sa att det här med vila och ändrad kost, kommer att hjälpa mig. Om inte fick jag komma tillbaka, så skulle vi se vad det annars berodde på.

Jag känner som sagt att redan nu mår bara bättre, för varje dag. Visst sjukdomen Candida, kommer aldrig helt att försvinna ur kroppen. Men den kommer knappt att påverka mitt liv. Jag tror på det här, för jag märker som sagt, redan en stor skillnad.

En del dagar är magen fortfarande dålig, men jag spyr inte längre, och har ingen diarre och ingen klåda. Där emot magont om än mildare. Det tar ju att tag innan allt blir bra, jag varit sjuk i så många år nu. Jag får bl.a. inte längre äta :

Socker, vetemjöl, alcohol, jäst, och konserveringsmedel.

Vilket kanske låter enkelt, men eftersom att det mesta innehåller det, måste jag titta väldigt noga på innehållsförteckningen, i äffaren, när vi handlar mat. Sen måste jag dricka mycket vatten.

Det här med att jag inte längre får och vill, framför allt vara kvar på praktiken på äldreboendet, är att jag varit sjuk i stora delar av perioden. Oktober till nu. Något jag inte rår för, på något sätt. Men jag har ändå missat en massa dagar, och det känns inget bra.

Sen beror det även på att de små varit sjuka, från och till hela hösten. Blir faktiskt så för barn. Säger dagis att de inte tar emot dem då, vilket är självklart, ja, då tar jag och vab:ar. Sen trivs jag inte på en arbetsplats, där jag inte känner att jag gör några framsteg.

Jag har varit på köksavdelningen i typ två månader. Varför skulle de placera mig där?. Jag har erfarenhet att arbeta i kök. Men den praktiken jag sökte själv till, skulle innebära att jag skulle komma tillbaka, till arbetslivet som undersköterska.

Med allt vad det innebär. Då är man inte bara i köket, även om det i sig är en viktig plats, man är överallt helt enkelt. Man jobbar inte fyra timmar måndag till fredag, i nästan två månader i ett kök. När man blivit lovad att jobba som undersköterska, på avdelningen.

Heller inte när man blivit lovad, att bara vara i köket i en vecka i fyra timmar, till att börja med. Sen sa chefen att jag skulle få jobba heltid, och att jag skulle få komma ut på avdelningarna, om jag känner att jag klarar det.

Även en eller annan kväll. Man har ingen bra chef på ett ställe som lovar, något sådant och inte håller, vad den lovat en. Då slösar jag bort min dyrbara tid, och det har jag inte råd eller ork till. Sen beror även min sjukdom, mycket på att jag inte kunnat jobba. Men jag har alltid hört av mig.

Jag har alltid kommit i tid, och jag har alltid varit trevlig, och social mot de som jobbar, och de gamla som bor där. Så som jag alltid har varit på mina andra jobb, genom åren. Ingen har klagat på mig förr, tvärtom.

Det har alltid kommit positiva kommentarer, och nästan alla har tyckt om mig. Ringt mycket efter mig, och så vidare. Men på det här äldreboendet, har man inte ens kommit i kontakt med chefen när man sökt henne, hon har varit väldigt svår att nå. Så då har jag heller inte kunnat säga det jag velat ändra på till henne.

Några gånger har hon visat sig på avdelningen, men sen när det varit min tur att prata har hon varit borta. Så det har blivit ett snabbt hej eller nickande. Jag har två gånger pratat snabbt med henne, men hon har haft så mycket att göra, så hon har inte haft någon tid, att göra mer än underskrifter, eller svara snabbt på frågor.

Inte alla frågor tydligen...

En vecka var hon på semester. Fick inte tag i någon vikarie som gick för henne, inte någon som personalen nämde för mig då jag frågade dem, i varje fall. Fick bara reda på att : ja hon är på kanarieöarna i en vecka. Mer svar hur jag skulle göra med mina frågor fick jag inte. Under tiden som det här på praktikplatsen har pågått, har det inte bara varit jag som stört mig på min situation.

Det här fick jag reda på öga mot öga, då jag var på möte där. Med tre som jobbar där och min kontakt på arbetsmarknadsenheten. Sen när jag försvarat mig och sagt min del i det hela. Hade de tre inte så mycket att säga mer, än att de undrade varför jag inte sagt något till dem.

Men hallå?! Det har jag ju gjort hela tiden. När det varit rast eller någon av dem haft tid över en stund. Vi har pratat om allt som inte är privat till och med. Så vad ledde det här samtalet till?, inget mer än att jag fick mer att tänka på, och bli nervös över. Men nej, jag ska då inte ge mig.

Jag ska söka ny praktik eller jobbställe, så fort jag känner mig bra igen. För jag ska uppfylla den sista drömmen jag har. Den att få tag i ett fast jobb, som jag trivs på och där de flesta trivs med mig. Alla behöver inte gilla mig men respektera mig, och lyssna på mig. Inte bara gå runt och inget säga och knappt lyssna.

Sen vid ett möte bombardera mig med negativ kritik. Som ny på en arbetsplats och framför allt som praktikant, och som en som inte varit ute i arbetslivet på flera år, är man inte så tuff. Då vill man inte ställa till med liv, om det händer något man inte gillar.

Då är man försiktig men visar ändå sina åsikter, och vad man kan. Men då ska man ändå så som i min sits, få komma i kontakt med chefen, när man vill, eller en vikarie för henne. Dessutom inte vara på en och samma plats, som är fel plats, och den man inte sökt till, i närmare två långa månader, och sen få skit för det!

Nej, jag går vidare, och hoppas att det här inte ska sätta några käppar i hjulet för min del, att få tag i ett jobb. Magen blir som sagt bättre hela tiden, och humöret och stresståligheten, med för del delen och energin.

Jag städade hela lägenheten på 90 kvm igår, utan att stoppa. Sen var jag så himla nöjd med mig själv.