Haft och har en riktigt mysig sommar. :-D Men...

Det har varit en jätte mysig sommarledighet och det är det fortfarande. Vi har åkt på olika utflyckter över dagen nästan alla dagar. Badat några gånger både här omkring och i Örnaholm, där mina svärföräldrar bor ute på landet, utanför Gislaved, i Småland. De bor i en villa de byggt själva, vid en sjö.

Ett jätte mysigt ställe. Där bor även min svåger och hans hund. Vi var hos dem måndag till fredag i den här veckan. Hade det jätte mysigt och var ute nästan varje dag. Promanader, ute och lekte med de små, njöt av deras trädgård och badade i sjön.

Har varit både regn och sol. Varmt och jummet. Ätit jätte god mat och haft det trevligt ihop. Så som det ska vara. Igår lördag var jag och familjen ute och åkte. Vi åkte till Orust, Tjörn och sedan vidare till Lysekil. Var jätte mysigt och vi tog en promenad runt stan i Lysekil.

Varmt och klarblå himmel. Ett riktigt sommarväder fick vi. På hemvägen handlade vi mat, och tog sedan bilfärgan från Svanesund, på Orust till fastlandet, och sedan var vi hemma efter en kort stund. Hemma satte vi oss på balkongen och bara tog det lungt, och njöt av värmen som fanns kvar från dagen.

Sedan tog jag och maken var sin drink framför tv : n, medans de små sov gott i sina sängar i deras rum. När vi sedan gått och lagt oss i vår säng, så tog det inte lång tid förr än vi båda somnade. Sov jätte gott i natt och det verkar de andra också ha gjort. Tidigare i sommar under våran ledighet, har vi varit över dagen i Smögen och ätit gott och gått på bryggan.

Är väldigt tacksam för att våran bil har A.C. Det är det inte alla bilar som har. Att bo så här nära havet och öarna där i, gör att vi får se så mycket vackert på kort tid. Något vi inte kunnat göra om vi fortsatt bo i Angered eller Stockholm. Som liten åkte jag ofta med mina föräldrar och storebror, till norra västkusten.

Ett ställe där en del på pappas sida kommer ifrån, och som han ofta bestökt själv eller med någon kompis. Han har en dröm om att bo i närheten av där vi fyra bor nu. Det som är bra med att han har oss här i Bohuslän, är ju bl.a. att han kan stanna så länge han och mamma vill, hos oss och åka vart han än vill fiska t.ex.

Ångrar inte flytten vi gjort hit, även om vi mött folk som gjort oss obeskrivligt ont. Så har vi samtidigt träffat många trevliga människor. Det ger mycket värme och självkänsla. Jag och mina trivs och mår jätte bra av att bo här. För bara för att vi haft oturen med en del folk, så behöver den oturen inte fortsätta. Nej, jag tror på en bra framtid för mig och mina.

Jag har gått ner närmare 50 otroliga kilon, fått två jätte goa barn och är gift med deras jätte fina och snälla pappa. Min livs kärlek. Jag har en plan, nu när magen är iform och armen sedan flera månader är hel, ska jag åter igen söka mig ett jobb tills jag får det, och det blir inte inom vården, inte på bra länge. Utan jag kan tänka mig att dela post, reklam, jobba med att serva kunder i någon mataffär eller jobba på något lager.

Bara folk får upp ögonen för mig, och ser att det som står i mina papper hela tiden stämmer. Jag är plinkttrogen, social, trevlig, känner av läget, och anfasar mig lätt efter andra människor, kommer i tid och går hem när dagen är slut. Pratar inte för mycket eller för lite. Kommer att fortsätta så som förr nu i och med att magarna är bra, att vi bytt till en bra kost som passar mig och maken.

Att sonens problem beror på hans lactos, och Sen finns det inget mer än vanliga sjukdomar i så fall, som kan få mig att inte kunna komma till jobbet, eller liknande. Sen är det upp till var och en om de väljer att tro på en. Det är inte mitt utan deras bekymmer.

Till saken hör att jag har en som ska vägleda mig till jobb, som är väldigt oförstående, hon har fått en bild av mig som inte stämmer ett dugg. Hon säger saker som att : dina blåmärken du får så lätt, kan du ju inte inbilla mig beror på annat än det självklara.

Hon tror alltså att någon gör mig illa, vem skulle det vara i så fall?. Jag känner då ingen så ond person. Jag har alltid haft lätt till att få blåmärken. Min mamma sökte för dem när jag var liten. Vad jag förstår så är jag den personen som går lätt sönder i mina kärl.

Det har inte med varken mig eller andra att göra. Men hon säger att hon är säker på att det beror på något, som jag inte vill berätta för henne. Herregud, vad hon är jobbig. Men det är inte allt, min Candida det vill säga svampsjukdom eller åkomma, gör mig känsligare för allt.

Jag kan inte äta och dricka vad som helst, och det har jag funnit mig i. För min läkare på Läkarhuset vet mer, och förstår mig mer, än vad min Arbetsmarknadskonsulent gör. Vilket är självklart. Hon vet inte mycket om kropp eller knopp, har hon sagt. Men framför henne har hon en undersköterska, som jobbat flera år tills för 6 år sedan.

Vad man än säger till henne, och att jag dessutom mår bra nu, gör att hon inte vill tro på mig. Hon vill att jag ska gå till någon kurator. Vilket jag inte behöver. Jag känner mig starkare, gladare, envisare, piggare, mer fram åt och mindre och mindre osäker.

När jag där emot är hos henne, blir jag arg, nervös och väldigt trött i huvudet. Det håller i sig resten av dagen, varje gång som jag varit hos henne. Känns det på samma negativa sätt. Hon sa för ett tag sedan att man måste vara ärlig mot andra, och säga till om man är oense.

Den ende jag är osams med just nu är henne. Jag sköter mig snyggt, svarar på frågor och ändå trycker hon ner mig. Hon hör av min praktikplats, det jag berättar för henne, så varken jag eller de ljuger. Men hon ställer mig mot väggen och väljer att fråga ut mig, varje gång som vi ses.

Hon är absolut inte bra för mig. Går man till henne och ber henne att kopiera och skriva på ett Försäkringskassepapper, så ber hon en sätta sig ner och så börjar frågorna till vänster och till höger. Sist sa jag precis vad jag kände, och nu med hårdhandskarna.

Men inget gap, inga fula ord, utan bara : - Dina frågor, att du sitter och iaktar mig upp och ner, att du ifråga sätter hela mig och min familj, får mig att bli mycket nervös och arg. För vad jag än säger, så vill du hitta något negativt med det och inget jag gör eller säger är bra, enligt dig.

- Vem som helst skulle reagera så som jag gör nu. Vi behöver inte sitta ner och prata om något som inte jag ens bett om. Du ska bara kopiera ett papper och ge mig en underskrift. Det behöver inte ta en hel timme.

Vet ni vad hon sa till mig då?. - Men det kan inte stämma, hur kan du säga så?, jag gör ju bara mitt jobb, och jag ser ju att du hela tiden döljer något. - Nej, sa jag till henne då, det är ju inte alls det jag gör, jag har hela tiden varit mig själv, ärlig och mer kan jag inte vara.

Då ställde sig människan upp framför mig och suckade, sen tog hon en whiteboard - penna, och började skriva upp en massa nonsens, på sin whiteboard på väggen. Hon envisades med att jag inte beter mig som man ska, för att kunna ta hand om ett jobb, att jag måste dölja något, och att jag inte kan mena att då jag vab :at, är det för att sonen har en dålig mage.

Hon stod och kasstade skit på mig rent ut sagt. Flinade och sa sen allvarligt, att så länge som min som mår dåligt, så måste det ju innebära att jag mår dåligt. HAllå?! Hur kan hon säga så?. Sen fortsatte hon med att vi måste reda ut, och prata om det här, när hon kommit tillbaka från sin semester. Sen frågade hon hur lång tid jag vill ha på mig. Vad menade hon nu?.

Jag frågade vad hon tänkte på. - Ja, du har ju inte hur gott om tid på dig som helst. Jag kan tänka mig vad hon har i tankarna. Hon menar säkert att jag är nära att hamna i fas tre. Men det tänker jag inte gå med på. Jag vet att jag kan jobba. Hon sa då : - Men varför har du inte jobbat på så länge då?.

Men herregud, hon har ju redan svaret i sina papper, om hon nu tittar.. - Det måste ju bero på något, fortsatte hon. - Ja, sa jag, det vet du mycket väl vad det beror på. Det är ju för att jag har sökt jobb i många år, vikarierat, varit på oräknerliga arbetsinterjuver på flera ställen var jag än har bott.

- Innan jag flyttade från min barndomsstad, var jag millimetrar från att få fast jobb. Det om något visar ju att visst kan och vill jag jobba. Samma vilja har jag nu som frisk. Vad tror ni hon sa då?. - Det där vet jag redan, men det måste ju ligga något annt bakom.

- För det är väldigt lång tid att inte jobba. Sen ville hon att jag skulle dra flera kort ur en kortlek, med olika ord på. Okej då, tänkte jag och sa : - jag vet inte varför du vill det här men okej, du tycker att det är viktigt.

- Själv tycker jag att det får tiden att gå, och jag har fullt upp idag. Hon bara suckade och bad mig dra flera kort. Det hela gick ut på att jag skulle lägga korten i tre olika ketegorier, och sedan dra några till, medans hon ställde olika frågor.

Sen var jag tvungen att förklara varför jag tyckte som jag gjorde, med de olika orden, inte en, inte två, inte tre gånger, utan fyra och det fick henne att fråga en massa mer. Jag förstår mig inte på det här över huvud taget. Det förspiler min tid och den är liten, precis som både hon och jag vet.

Arbetsförmedlingen skickade mig till AME, för att de tror att jag med deras hjälp, kommer att får lättare att komma igång, med att få tag i ett jobb. Men jag vet hur man söker jobb, hur man sköter ett jobb. Jag kan allt det där. Det enda som jag vill är att få tag i ett jobb, och inte sitta mitt i mot en person, som får en att bli helt tom i huvudet.

Hur jag tog mig hem fattar jag inte. Tur att jag åkt samma väg förr, för jag var helt slut, näg jag kom hem med de små, och gett dem allt de behövde. Den natten hade jag svårt att somna, sova och när jag väl somnat, drömde jag mardrömmar. Dagen efter hade jag ont i huvudet stora delar av dagen.