Mars månad och våren är på gång.

Nu var det ett tag sedan som jag skrev här. Mycket att göra och tänka på. Inte alltid orken räcker till. Var på möte här om dagen, ett mindre roligt sådant men nu är det över. Skriver inte vart vi åkte för privatlivet är bland det viktigaste som finns.

Finns en person som ibland är inne här och läser min blogg, du vet säkert vad det var för möte vi var på. Kan säga det att det har varit en enorm tyngd på oss, den tyngden är nu borta, och förhoppningsvis kan vi nu börja slappna av och bara få vara ifred.

Jag vill tacka dig en massa för ditt stöd, genom den här svåra tiden. Du har lyssnat och kommit med råd, och det har underlättat en massa.

Sen så har jag ju brutit min högerarm strax ovanför handleden, smärtan har gjort mig väldigt trött. Men sakta, ju mer armen läker ihop, blir jag piggare och gladare. Magen har och är dålig på både mig och maken. Men på grund av våran envishet att bli friska och pigga, så har vi sadlat om till att nästan bara äta från växtriket.

Barnen äter som vanligt och får smaka på vår mat om de önskar.

Jag har gått ner över 40 kilo och maken närmare 40 kilo. Med den nya kosten, vikten som sakta men säkert går ner på oss båda, och att en hård knut som vi haft i flera år, löser upp sig, så mår vi alla fyra bara bättre för varje dag som går.

Livet är på väg tillbaka. Blir heller inte lika fort stressad som jag blev tidigare. Samma sak gäller det för min älskling. Barnen har ju naturligtvis känt av det här. De blir även de mer pigga och glada.

Vi har inget sagt, men de har känt att det har varit något.

För mår mor och far bra, så mår även barnen bra. Vi påverkas ju av varandra alla fyra. Lycka! Sen så drar inte jag jämt med dagisets chef alla gånger, och mina föräldrar och svärföräldrar vet alla vad det handlar om. Det här har vi rett ut så gott som nu.

Det gör det ju ännu bättre. Tyvärr kan vi inte samsas 100%, men det är jag samtidigt inte ute efter, utan det jag vill och velat hela tiden, är att han ska förstå en helt självklar sak egentligen. Maken har pratat med han och där lät det som att chef äntligen förstod. Fast inte helt och det tycker vi är väldigt synd.

Men huvudsaken är ändå att alla blir mer eller mindre nöjda i slutändan. En del saker går det inte att prata med honom om, det vet vi nu. Vi anser inte att han är en bra chef, men det är inte något han behöver veta. Han märker att vi inte pratar lika mycket som innan med han, som med de andra i personalen. Men som sagt bara det fungerar och att de små trivs är vi nöjda.

Så för att dagisets chef ska bli nöjd, är nu maken pappaledig några timmar om dagen, varje vecka fram till det att jag kan börja använda båda mina händer igen. Har ju mina fel och brister jag med, men kan man knappt prata om en viktig sak, så är man ingen bra person.

Fast å andra sidan lär, nästan alla, sig något så länge vi lever. Överdrivna och överförsiktiga människor gör mer skada än de tror. Jag har lärt mig en massa nytt under den här tiden. Mycket som jag kunnat klara mig utan. Även maken hade kunnat må mycket bättre utan dessa förståsigpåare till folk.

Men vi vet att vi gör rätt, att vi är bra föräldrar, har en stark vilja båda två och man ska aldrig låta någon, som ser sig som förmer, se ner på en. Det är dem som jag har lärt mig i livets hårda skola att se upp för.

Framför allt att stå på mig och när jag vet att jag har rätt, säga ifrån och inte ge mig. Inte låta andra bestämma över mig. För det får mig att må väldigt dåligt och det har jag och även maken, haft nog av när vi båda växte upp, på var sina håll i vårat avlånga land.