Att vara väldigt rädd.

Igår morse vaknade vi som vanligt vid sex - tiden här hemma. Tänkte att det här kommer att bli en bra dag. Gick upp och gjorde mig och de små iordning för dagen och maken gjorde sig och frukosten klar.

De små och han åt mat och sen åkte älsklingen till sitt jobb. Jag satte på de små ytterkläderna och mig själv med. Sen gick vi som vanligt till deras dagis. Så här långt hade allt varit som vanligt.

När jag kommit hem från dagis - lämnandet, så tog jag mig frukost och skulle precis sätta mig vid datorn, när jag av någon anledning vänder mig om och tittar ut genom vardagsrumsfönstret.

Ser två mörkgråa runda puff - moln stiga upp från grannens altan. Tänker : - Vem grillar nu?, så här års?. Vi som hyresgäster får inte grilla mer än med el - grill ute.

Ringer till maken och hör med honom om det jag ser, och han tycker att det låter lite konstigt. Så han ringer till hyresvärden. Strax där efter blir det jag tror är grill - rök, mörkare. Jag ringer tillbaka till maken och säger att jag anar oråd.

Han säger att han gör det med och att hyresvärden inte svarade när han precis ringde till honom. Så jag säger att då ringer jag och ser om jag kan få tag i honom i stället.

Men jag lyckas inte. Utan det går några singnaler och sen kommer telefonsvararen igång. Så jag lämnar ett lite otydligt meddelande där, om att jag under tiden som jag ringer till honom, tror att det nu inte är någon grillning på gång. Blir ett väldigt konstigt meddelande.

När jag lagt på och börjar bli nervös för vad jag nu tror att jag ser, knackar det inte på ytterdörren, utan det bonkar hårt flera gånger. Som av knytnävar. Hjärtat slår hårt i bröstkorgen och jag fattar snart att det är något otäckt pågång ute på gården.

Men inte vad.

När jag sprungit för att öppna står barnens f.d. dagislärare, utanför och gapar : Ta med dig barnen fort ut och pälsa på dig något varmt. DET BRINNER!
Va!? Skricker jag, men fattar nu vad jag sett när jag tittat ut för fönstret i vardagsrummet.

Slänger på mig jacka och vinterstövlar samtidigt som jag hör att hemtelefonen ringer. Men jag vet att alla utom jag är i säkerhet i min familj, så jag låser och rusar ut. Jag springer som aldrig förr och fattar inte nu i efterhand hur jag höll mig på benen utan att ramla ner för alla trapporna.

Har ju dålig balans.

Men adrenalinet rusar i mig och paniken är nära, så jag tänker bara att jag måste ut. När jag kommer ner på gårdsplanen, ser jag svart, tjock rök bolma ut från en av grannarnas lägenhet, på bottenplan.

Hur en kvinna sitter på en utemöbel, bredvid det som precis hade varit hennes hem. Hur hyresvärden, en granne och en hjälpreda till hyresvärden i huset, försöker rädda kvinnans lägenhet från lågorna.

Jag vet vad jag ser, men fattar det inte. Känns så overkligt. Känns som en action - film. Men jag vet att det är på riktigt. Luften är fylld av stickande dofter och jag blir lite yr i huvudet när jag andras in.

Går fram till kvinnan som sitter som fastlåst på sin trädgårdsstol. Frågar henne hur hon mår, om hon har ont och vad som hände. Jag vet inte vad jag ska göra. Vill ju hjälpa henne. Men jag är då inte tränad för det här eldsenariot framför mig.

Hon svarar att : - Jag mår väl bra, har lite ont i handen. Kände mandellukt och hörde hur det lät konstigt bakom mig. Så jag rusade ut.

Under tiden som de kämpar med elden som hela tiden tilltar, svarar hon på mina frågor. Men jag känner hur paniker väller över mig. Står utan att tänka mig för, och håller krampaktigt i en lyktstålpe.

Flera fönster exploderar och det dånar nu om elden.

Är så rädd och hjärtat slår smärtsamt hårt i min bröstkorg nu. Är väldigt nära gråten. Samtidigt som jag tänker att jag inte vet vad jag ska göra, tar mina ben mig bort mot där andra grannar har samlats.

Till en Brandväg. Allt går så fort, känns det som. Mer och mer folk från huset och husen runt om har samlats vid platsen. En bit från den eldhärjade lägenheten. Mina ben skakar, kämpar mot gråten. Vill hjälpa grannen men vågar inte, då elden är så nära.

Under tiden hör jag hyresvärden ringa till sos - alarm. Kvinnan skriker av panik. Strax efter kommer en ambulans, flera polisbilar, fyra brandbilar uppkörandes på backen vid huset.

Mer och mer folk springer ut, samlas. En del gråter, andra vankar runt och andra står stilla och undrar vad de ska göra och vad som har hänt. Jag frågar om någon vet om någon nu är kvar i huset. Vet att det både finns barn och husdjur hus grannarna.

Ingen vet något av dem jag har runt mig. Ambulanssjukvårdarna för bort kvinnan till ambulansen och hon vägrar. Men de tvingar henne. Stackarn gråter, har panik och är aggressiv på samma gång.

Brandmännen kopplar på alla sina slangar, börjar bekämpa elden som bara tilltar. Trotts grannars och hyrsvärdens tappra försök att rädda lägenheten med husets brandslangar.

Kvinnan får vård i ambulansen. Ser rökdykare i flertal, gå in i hennes lägenhet och i en källardörr strax intill. Elden förtsätter brinna länge, medans vi alla står där. Röken bolmar ut och mot oss.

Jag ber en snäll granne till oss om att få låna hennes mobil, jag har inga pengar på min mobil, även om jag har den med mig i jackfickan. - Självklart. : Säger hon. Jag ringer igen till min man och säger vad som händer.

Han fattar först inte vad det är som händer runt mig och vårat hus. Han är tyst i luren. Jag frågar om han är kvar, det är han men han är rädd. Han ber mig beskriva vad som händer igen. Han vill förstå, men blir så rädd utan att förstå hela allvaret. Att han ändå inte tar till sig det hela.

Tackar för lånet av luren. Småpratar om inget speciellt med de som står nära mig där på gräsmattan. Strax ringer min mobil och det är dagischefen som har sett den höga och kolsvarta rökpelaren som syns på långt håll.

Det här från deras fönster på barnens dagis. Det är de små som undrar vad det är för svart rök de ser säger han. Jag förklarar så gått jag kan, lovar att ringa senare. Tänker att jag är så tacksam att det bara är jag som ser det här, av oss i familjen. De små skulle bli rädda, och jag hade troligen inte klarat att ta ut dem ensam.

Lika tacksam att maken är på sitt jobb i Göteborg. De är ju i säkerhet. Till slut efter några timmar har elden släckts och det pyr lite här och var. Men kvar av grannens hem finns inget mer än aska och förkolnat f.d. husväg, altandörr och fönster.

Luften är full med stinkande och stickande lukt. Flera undrar om de kan gå in till sina lägenheter. Verkar vara okej. Våran lägenhet ligger precis vägg i vägg med det tre förstörda lägenheterna. Hade lika gärna kunnat sprida sig vidare till oss. Ett tag såg jag inte våran lägenhet för all tjock och svart rök.

Frågar den jag först får tag i, en ambulanssjukvårdare, om det går bra att jag går tillbaka in igen. - Var i huset bor du? : frågar hon mig. Jag förklarar vart. - Vänta så ska jag gå och fråga. : Säger hon och går iväg en bit.

Tillbaka kommer brandchefen som säger till mig att förja med honom. - Var är det någonstans som du bor i huset? : frågar han mig. Jag ber honom komma med mig till lägenheten. Han förstår helt min oro.

Det jag har i mina tankar berättar jag för honom. Han säger att det troligen inte är någon fara. Men att han gärna följer med mig och ser efter. Brandgas är ju som många vet livsfarlig och man kan dö av att andas in den.

När vi kommit in i trappuppgången i den delen av huset där vi har våran lägenhet, känner både han och jag en stak och sickande doft komma mot oss. - Det här är något som kommit in genom ventilation och fönsterspringor utifrån, säger han till mig. - Det går bort med tiden av sig självt. Det är inget farligt att andas in när det är så liten dos. säger han mig.

- Jag följer dig med in i din lägenhet och ser efter. säger han. Jag låser upp till lägenheten och han går före. - Nej, det här luktar bara illa men det är inte farligt att andras in. Säger han.

Han ler lite men ser sen allvarlig ut. Sätter en hand på in axel och säger : - Oroa dig inte nu, det var bra att du frågade mig om råd. Man kan aldrig vara säker med sådant här. Sen säger han hej då och ger mig sakta ytterdörren och går iväg.

Kvar i lägenheten stinker set och jag vågar inte vädra då de håller på med eftersläckningsarbetet under oss. En efter en åker utrycktningsbilarna iväg. Innan sandar och lägger de ut skum på marken.

Vid halv tolv är eftersläktningsarbetet klart, då även dn sista bilen ger sig av nedanför mitt fönster. Jag darrar och har ont i magen och huvudet. Försöker ringa till både mamma och pappa, på deras mobiltelefoner och sedan till deras hemtelefon. Men ingen svarar.

Ringer till maken och säger hur läget är och sedan till dagis. Lite senare strax innan jag ska hämta de små på deras dagis, ringer pappas från sitt jobb till mig. Förklarar för honom vad som hänt. Han blir först tyst, sen rädd.

Senare på eftermiddagen när de små äter middag, ringer pappa hemifrån hem till oss. Då pratar vi länge om vad som hänt och han låter både orolig, ledsen och lättad. Vid halv åtta på kvällen ringer mamma och pratar med både mig och maken.

Hon lyssnar och frågar. Blir naturligtvis även hon orolig och sen lättad. När vi avslutat samtalet är det dags för oss alla att lägga oss. Det här har tagit på våran ork.

Min man kom hem från jobbet vis 18 - tiden och gick direkt och tittade vad som hade hänt med huset. När han kom in kramade han mig hårt. Ville inte släppa mig. - Jag förstod aldrig att det var så illa som det var. Sa han till mig. Han har tårar i ögonen och säger : - Hade jag förstått hade jag åkt hem till dig.

Men det är inte så lätt att förstå ett sådant här besked om att de brinner. Så det är okej att han var på jobbet. Jag fattade inte helt själv vad det var som hände. Fast samtidgt gjorde jag det. Det kändes så hemskt, panikartat, sorgligt och overkligt på samma gång.

Var svårt att somna på kvällen, och tog låg tid att somna utan att vakna igen, och fundera. Idag är jag och de små hemma och hämtar oss. Dottern säger : - Huset är sönder, dom måste laga det. Sonen säger : - Önder mamma. Det han menar är : Sönder.

När jag ringde till dagiset så sa en lärare där att, de som bor på andra våningen över den totalförstörda lägenheten, inte visste om att det brann. Mamman men en nyfödd hemma, låg och sov och vaknade av att hon knappt fick luft.

Jag såg pappan och bebisen när vi stod där på gräsmatten. Utan att veta vad de varit med om. Mamman var hos en kopis till dem. Pappan hade kommit hem när det hände. Så han bar barnet och undrade så klart vad som hände under dem.

Nu får de bo hos sina vänner våra gemensamma grannar tills deras hem är beboligt igen. Kommer nog ta tid. Tre lägenhet obeboliga, var av en utbränd.

Elden startade vid nio - tiden och hyresvärden larmade vid tio i nio.