Jag är en tänkare som bekant, med många minnen.

Jag tänker på saker mellan himmel och jord. Det gör ju alla, men ingen tänker samma. Mamma har alltid sagt mig att jag är ett naturbarn. Jag tycker och klär mig som jag vill, sminkar mig när jag har lust, pussar och kramar dem jag älskar helt öppet. Jag låter alla ha den åsikten de har, vare sig det gäller politik eller religion.

Folk ser olika ut, har olika dialekter och språk, beroende på vart i landet eller världen de kommer ifrån. Vad man tjänar för pengar, spelar ingen som helst roll, det viktiga är att man klarar sig. Att man mår bra. Att man är välkommen vart man vill hur man än ser ut. Bara man inte är ful i munnen, tror sig vara mer än andra, då visar man bara motsattsen. Välvårdad och lukta gott hör till.

Spelar inte heller någon roll om någon tycker om samma kön eller båda könen. Det enda som spelar roll är att alla visar respekt, inte svär i varje mening, då ledsnar man på att lyssna på personen. Plus att det låter illa. En städare och en som tjänar en massa eller har en högt uppsatt tjänst, är när det kommer till kritan lika. Det enda som skiljer dem är yrket och lönen.

En troende, spelar ingen roll på vad, och en som funderar, likt mig, varit hela livet, eller en som är ateist, de kan vara i en och samma familj, sällskap, släkt. Allt det här och mycket till, är bara ytliga saker, egentligen. Jag har alltid, mer eller mindre, sett det så här att : så länge som jag får ha min fundering, åsikt, klädstil och det som gör mig, och folk ändå älskar mig eller tycker om mig, som jag är, då är det bra.

Men, om någon börjar vilja ändra på en, ber en byta åsikt, i vad som helst, byta det som är mig, då är den personen ute och seglar. Han eller hon är inte en bra människa. Den gör en illa, får en att känna sig mindre värd och mycket där till. Är det rätt?. Självklart inte. Så här har mitt liv och mina åsikter från då jag kan minnas varit.

Visst jag har ändrat mig i kanten, men jag är i djupet samma kvinna, tjej. Jag är känslig, för snäll och mer än vad jag just nu orkar räkna upp. Men jag är medveten om det. Och det är det som i slutändan gör skillnad. För jag är den som kan ändra på mig, kanske lättare än andra. Vad jag fått erfara.

Men, jag respekterar andra om jag märker samma vänlighet. Går det för långt med respektlösheten, och jag inte säger ifrån går det över styr. Det betyder att då blir jag jätte arg. Men mer är det inte, jag gör inga utfall eller liknande. Jag höjer där emot rösten och släpper inte personen med blicken, jag tittar dem djupt i ögonen och säger till med hög röst att nu är det nog!

Fattar de det inte då heller är det inte mer man kan göra, då är det inte mig det är fel på. Då är det dem som har svårt att se vad de själva gör. Alla har vi ju svagheter, ingen är perfekt, alla gör fel. Älska, glömma och förlåta, helt sant, bara det inte är åt ett håll utan att alla visar det.

Annars tack och adjö. För vem orkar med att bli sviken, glömd, trampad på, nonschalerad och så vidare?. Inte många, och inte jag. Går hos en socialkonsulent genom Arbetsförmedlingen här i kommunen. Det är något som de erbjuder alla gratis, som söker jobb. Jag pratar av mig, berättar om mina tankar och så vidare. Det som händer i mitt liv och vad jag tycker och tänker om det som arbetslös.

Vad som hänt i mitt liv. Hon lyssnar och antecknar och säger vad hon tycker. Än så länge har hon full förståellse för mig och tycker att jag resonerar logiskt. Hon har fått tag i, med min tillåtellse, papper från mitt förra möte med en arbetspsykolog som jag bad om själv, i min barndoms stad. Man ser att mycket stämmer, även att mycket har ändrats till det bättre.

En del saker kan jag inte ändra på, för det är dem som gör mig till den jag är. Jag tycker det är bra och nyttigt med dessa samtal. Skönt att hon har tystnadsplickt. Jag känner att jag får mer förståellse för mig själv, och det känns så skönt. Det får mig att må gott att höra av någon okänd, att du är normalbegåvad, över medel för logiskt tänkande, alltid varit medveten om hur jag är.

Men, andra utanför familjen, släkten och vännerna, har förstört för mig. Hon sa : du har haft det väldigt tufft när du växte upp, du har haft det väldigt tufft de senaste åren och lägg då till att du är arbetslös på det. Jag har full förståellse för att du har mått mycket dåligt från och till i ditt liv. Det bvc har gjort mot dig och dina är tjänstefel. Hon sa även :

Du har blivit kränkt ett flertalet gånger i ditt liv och det grövsta. Fått din hela person synad av elaka jämnåriga och sedan bvc på det och det är inte tillåtet. Blivit ifrågasatt som mor. Det är grymt. Du har rest dig många gånger genom åren och kämpat vidare. Du är stark i grunden för att orka med allt du gått igenom.

Hon förstår mig. Skönt. Allt det här du gått igenom, har format dig till den du är idag. Både på gott och ont. Sa hon. Jag har haft rätt om mig hela tiden med andra ord. Jag berättade om åren som förändrade mitt liv till vad det är idag, och det jobbiga året : år 2006. Hon lyssnade noga och lät mig prata på.

Jag darrade som om jag frös. Hon sa att du har burit det inne i dig så länge. Det ska man inte göra. Jag sa : I januari det året föddes min brorsdotter, jag var så lycklig. Under samma tid fick min farmor en massiv hjärnblödning och kämpade i en hel vecka till hon dog. Jag var där nästan varje dag och höll henne i handen. Hon vägrade släppa mig och smekte min hand lätt med tummen.

Jag kände att även om hon inte kunde prata eller se och var halvsidigt förlamad, så kände jag att hon var där helt vid medvetande. Jag småpratade med henne och höll i hennes hand. Hon stönade bara till svar. Men det gjorde inget. När tiden kom och hon kämpade för att inte somna in, fortsatte jag hålla och lugnade henne.

Sa inget till någon av de andra i rummet, tog en servet och höll mot hennes mungipa. Jag kände igen stadiet då de går över.. då jag jobbat inom vården.. Det jag inte ville att hennes barn och de andra skulle se, var blodet som kom upp.

De sa i efterhand, när jag svarat dem på just det, att de var tacksamma att det var jag som hållit i henne, och inte dem. Sen strax efter fick min ena farbror en rad med hjärtinfarkter, och var väldigt nära att dö. Sen var min pappa hjärtsjuk, av ett medfött hjärtfel. Ingen förstod hur farligt det felet var förrän de opererade honom. Han kunde dött.

Men innan hans operation , så går vi tillbaka till år 2006. Jag flyttade äntligen hemifrån, sent, men till slut. Något jag velat sedan jag vart 16 år. Men inte blivit av. Hela tiden känt mig som en evig tonåring. Vilket jag inte var. Var mycket tjaffs mellan mig och min mamma.

Pappa och jag förstår varandra bättre. Han ojar sig på ett annat sätt. Jag blir inte stressad av det. Sommaren kom som sagt då jag flyttat, jag har alltid haft otur i kärlek. Och tänkte att nu har jag flyttat och har ett vikaiat. Men någon kärlek lär jag aldrig få.

Bara den från födelsefamiljen m.m. Men det var inte den jag sökte. Så många svek jag fått genom åren av det motsatta könet... det går inte lita på dem mer än som vänner, så tänkte jag. Inte konstigt. På sommaren trodde jag att nu hade jag mött min kärlek. Men någonstanns kändes det helt fel ändå. Lurad igen och nu med en liten i magen. Jag visste att jag inte kunde låta det fortsätta. Han mådde psykiskt dåligt utan att ha sagt det.

Så då går det inte plus en massa annat. Men hon eller han i magen, där hade jag en viktig sak. Ingen kan säga att jag gjorde fel, det är mitt val och jag hade inget val. Men den sorgen jag än idag har efter det barnet, som inte kom, den gnager. För det var ett barn, hon eller han var lika älskad som mina andra två, som jag har med min make. Inget snack om saken.

Jag blev väldigt nere, inte så att jag borde ha pratat med någon, men jag hatade mig själv för det jag gjort. Jag hade lovat mig själv innan, att blir man gravid, tar man hand om barnet, har det inget fel så ska det leva. Men inte på de grunderna som fanns vid den här tiden. Pappa sa att vad jag än väljer så finns han där för mig. Han är underbar. Jag satt på sjukhuset med tabletterna i handen, och muggen med vatten i den andra. Jag satt och ville inte, satt så länge, länge.

Tills en sköterska kom in och undrade hur det gick med mig. Hon sa att jag har chansen att bara åka hem. Men jag visste att gör jag inte det här hemska, så kommer jag att leva hos mina föräldrar och av dem, hela barnets uppväxt. Det livet ville jag inte ha. Kärleken var lika stark till den här lilla eller lille, som det är till mina som sagt idag.

Minns när jag passerat de sju veckorna, med de barnen vi har jag och min make, jag blev påmind båda gångerna, om första gången någon liten var i min mage. Sju veckor är inte mycket men, det spelar ingen roll. Det är en stark kärlek. Jag önskar att jag hade haft en minnesplatts att gå till och tänka, men det finns inte. Så starkt är det. Men jag valde sorgen som kommer att vara livet ut.

Tänker inte på det varje dag men den kommer när man minst anar det. Med allt det här i bagaget blev för mycket, så en dag gick jag hem från jobbet som vanligt och satte mig vid datorn och chattade. Tänkte att är det här en kille som vill dumt, så lär han inte få träffa mig.

Jag hade lärt mig sedan tidigare hur de knäppa skrev. Men den här kvällen kom det upp en kille på skärmen, som skrev om normala saker, intressanta saker. Han ville veta vem jag var utan att vara privat eller snuskig eller flörtig. Han skrev om allt möjligt och jag hade kontakt med honom i flera veckor, varje kväll efter jobbet.

Sen en dag bestämde vi oss för att ses, och inte visste jag då, eller han heller, att det idag skulle vara vi. Vi har idag två små barn och är lyckligt gifta. Han vet om vad som hänt i mitt liv. Jag har berättat allt. Jag har fått veta av honom en hel del också, om vad han varit med om innan vi sågs.

Vi har olika bakgrund, men ändå samma. Vi har olika modersmål men han kan samtidigt sedan tidigt, svenska. Vi har olika syn på en del saker, men samtidigt inte. Vi har olika religioner, men det gör inte hela människan. Han är inte ett dugg intresserad av politik, och det har jag aldrig varit heller.

De gör ju aldrig som vi i Sverige röstar om ändå. Och sådant får mig att tappa intresset. Jag vet att inte många förstår den kärleken, som vi känner för varandra. Att inte många skulle göra mina val som jag gjort, i mitt liv. Att inte många skulle klara sig lika bra vid det smällarna, som jag fått genom i mitt liv.

Det finns de som inte lever idag, de som varit med om mindre psykiskt påfrestande saker än mig. Och andra sidan de som varit med om värre med. Det finns ju alltid flera varianter, och folk tål olika mycket. Men absolut att de åren som har gått, har format mig till den som jag är idag. Både på gott och ont.

Jag är den jag är och det är inte något att skämmas för. Det är bara andra som med sina åsikter, som får en att göra skämmas, och att må si eller så. Jag önskar att vad man än har gjort i livet, bara det är inom lagen, vilket det för min del är, så ska folk inte döma en. Det har de ingen rätt till.

Man ska aldrig kränka någon bara för att den gjort, eller gör något som är annorlunda, eller olikt det den som tittar, smak eller åsikt. Jag lever mitt liv, och önskar att de utomstående, alltid hade kunnat låta en göra det. För jag lägger mig väldigt sällan i andras.