Februari månad är snart till ända.

Den här månaden har fortsatt med sjukdomar här hemma hos oss. Jag har haft småförkylda barn och vrålförkyld make. Under tiden som jag själv haft : bihåleinflamation, vrålförkyldning, huvudvärk, ont runt höger öra, nackont och väldigt ont i magen.

I en hel vecka gjorde jag det jag kunde för att bli bra, men det hjälpte inte mycket. Fick ingen luft på natten och fick inte sova mycket på grund av det. När jag snöt mig, hostade eller nös, så kom det ut gröngult slem som var tjockt och hade röd - oranga prickar i sig.

Så veckan efter gick vi till läkarhuset, och en läkare fick undersöka mig. Han klämde och kände både i ansiktet och på magen. Han sa att jag har bihåleinflamation och magkatarr. Sen frågade han om jag har en bakgrund med ångest.

- Det går inte ljuga för dig sa jag då. - Nej, jag ser sådant. Sa han. Men eftersom att jag går och pratar helt gratis, hos en socialkonsulten och arbetspsykolog på Arbetsförmedlingen, så räcker det för mig att läka.

Fick pencilin, nässpray och omeprazol på recept. Samtidigt fick jag med mig ett läkarintyg på att jag var sjuk. Både att ge till min arbetsträning och till Försäkringskassan.

Tog de här medicinerna i tio dagar. Där efter har jag tagit näsdroppar och alvedon, vid behov. Sen även vilat en hel del och druckit en massa citronvatten och både ätit apelsin och tagit c - vitamin som brustablett.

Nu idag känner jag att jag bara är småförkyld och har lite ont i magen. Men inte alls så som det var då jag behövde medicinen. Sen den har verkligen hjälpt mig. Men sedan några dagar har mina små varit förkylda. Med hosta både dagtid och nattid, snuva och nysningar. Det går ju runt även om man är försiktig just för att inte smitta.

Så nu när jag äntligen är tillräckligt bra för att arbetsträna är jag hemma och vab : ar. Men jag ska tillbaka till arbetsträningen imorgon, för då är min man pappaledig. Är även där på lördag den här veckan, är ju det var tredje vecka, så då är jag ledig enligt schemat måndag nästa vecka.

Så de små går tillbaka till sin förskola igen på tisdag nästa vecka. Länge borta från sjukdomar jag och de små, men vad ska man göra?. Inte någon ide att låtsas som inget om det är som det är.

Man måste ta hand om sig och sina. Det är aldrig någon tvekan.

Med min stora väska med olika saker som hänt mig och även min familj, står vi med båda fötterna på jorden och tar oss varje dag i kragen. Vi ser framåt och lever självklart i nuet med.

De finns de som har det värre, eller haft det sämre. men man måste tänka på sig och sina. Utan att känna sig som en egoist. För det är varken jag eller mina, långt ifrån.

Se framåt, men var medveten om vad man har i bagaget. Inte stressa i onödan och ta det lungt när det finns tid för det. Prata ut om man känner att det börjar bli för mycket av något. Ha dem som älskar en för den man är, runt sig eller kanske ett telefonsamtal bort.

Våga stå för den du är. Försök att inte se ner på andra, för att du inte förstår dig på hur de är. Visa respekt och hoppas att få det samma tillbaka. Det här har och får mig och mina att bara må bättre. Mycket bättre för min del, min socialkonsulent och arbetspsykolog är nöjda med mig så här långt. Jag har varit där tre gånger, och de har bara lyssnat och sagt sitt.

Jag har med andra ord tagit mig i kragen själv och har enligt dem och mig, en enorm envishet och styrka i grunden. Den kommer fram nu eller när jag minst anar det. Skönt att sakta men säkert vara påväg tillbaka.

Jag känner mer och mer att : jag är en vuxen kvinna, starkare än vad jag tror. Men även svagare än vad jag vetat. Men det beror inte på mig, det ÄR andras fel. Det har de jag pratar med sagt. Och det är så som jag misstänkt, jag hör till dem som mycket troligt haft en förlossningsdeprission.

Plus allt annat runt mig och min candida - mage. Jag är inte bekväm, oj : ig och osäker från början. Jag har blivit från 6 - års ålder och fram till idag, väldigt illa bemött av andra i min omgivning. De har gjort mig till den jag är idag.

Så att få frågan : Måste du oroa dig så?, vad du håller på. Varför är du som du är?, jag förstår mig inte på dig. Och så vidare, det tycker både jag och dem jag pratar med på Arbetsförmedlingen, är korttänkt av andra.

Tänker de själva efter så vet de varför. Det ligger inte hos mig att svara dem. De jag menar är inte familj, vänner eller släkten. De är härliga. De jag menar är : samhället, mina f.d. mobbare, våra två f.d. b.v.c. och andra som egentligen inte ser vem jag är, fastän jag hela tiden har förklarat för dem.

Det är de och inte jag som är trögtänkta. Hur de är privat har jag ingen aning om, och hur mina f.d. mobbare är idag vet jag inte mycket om. Finns en som kanske läser det här. Vi har slutit fred, men du var inte värst. Vi har till och med kontakt via Facebook. Trodde jag aldrig skulle ske förr.

Men det visar ju att alla kan ändra på sig med tiden. Men mina minnen försvinner aldrig. Jag lever med dem hela livet ut. På ett sätt växer man kanske av allt det här från förr och nyss.

Sitter kanske som gammal och blickar tillbaka, och minns vad som varit och tänker att på det stora hela efter allt ont, har livet varit gott. Får vi verligen hoppas.