Funderingar.

Ibland har jag många tankar i mitt huvud. Om det här nu ska fungera som en dagbok, ja då måste man väl kunna skriva vad man vill här. Men så fungerar det ju inte. För folk som läser det här, kanske inte tar det på rätt sätt. De kanske inte kommer att se en på samma sätt som de gjorde innan de läste ens tankar här.

Eller så kanske de tänker att : varför berättade hon inte det hon tänkt tidigare?. Man får inte ens säga sin mening ute bland folk, utanför internet. Eller på nätet. Det har jag märkt. Folk blir arga, idiotförklarar en. En del blir förvånade och börjar prata lite extra med en. Som om de vore tacksamma.

Man ska stå på sig om man vet med sig om, att en sak eller flera faktiskt är sant. Man ska inte behöva få sig en avhyvling och känna sig konsigt. Egentligen. Men det är bara att slå på tv : n, en massa sjuk reklam, spel som absolut inte barn ska spela, veta om. Filmer som inte ens vi vuxna ska se på.

För världen är full av krig, psykiskt sjuka människor, som är totalt livsfarliga för vi andra. Nu menar jag ju inte att alla psykiskt sjuka är farliga. Men läs bara dagstidningen.

Det går inte att föreställa sig, inte ens det som skrivs om är hela sanningen, om vad som sker. Det är bara en liten bit. Fruktansvärt.

Sen finns det så vackra, kärleksfulla och underbara saker som sker, som man inte kan beskriva i ord. Man känner bara en så varm känsla. Som den vackraste sommardagen gånger oräknerligt vackrare. Livet kan vara både orättvist och underbart.

Det har inte alltid med själva individen att göra. För man kan kämpa länge, utan att få rätsida på det hela. Ändå möta motgångar. Människor som gör en så enormt illa, utan att de själva ens förstår det.

Man kan bli kallad det ena efter det andra, det ena ordet eller påståendet efter det andra. Men det är bara de som känner dig riktigt väl. Kanske bara en själv, som vet att de som lägger sig i har fel, att de är orättvisa, gryma, svikande gång på gång.

Man får ingen förklarning, det bara händer. Man har ingen chans att skydda sig mot den ledsamhet man då känner. Det är då jag vill säga rakt ut att det där är inte okej, det gör mig illa ändå in. Många gånger har jag varit med om det här.

Inte det grymnaste, men det är tillräckligt att känna sig avglömd, ledsen, att man inte duger till, att det bara finns motgångar. Men man reser på sig från det jobbiga, man lever vidare. Man hoppas, man söker vidare efter det varma, det som gör att man känner sig bekräftad, välkommen, som den man faktiskt är.

Vad hade livet varit utan alla dessa upprivande möten?, vad hade hänt om man fått vara ifred från det?. Inte det samma, men man hade fått vara utan alla jobbiga tårar, magonda och stress. Sådant som tagit knäcken på en.

Men nu har man ett liv, sig själv, sina barn och sin make, att ta hand om. Vi har vårat liv. Vi har del av andras lika så, men vi sköter vårat, vi lägger oss inte i andras. Man välkomnas av de som verkligen älskar en för den man är. Vad som än har hänt i ens liv innan, händer nu eller händer senare.

De som ringer till en, hur långt det nu må vara mellan varven, som frågar om läget, som om det vore igår. De som kramar om en och som utstrålar så mycket kärlek så den räcker inte till. De som vill vara där fast än det att man bor långt ifrån varandra. De som kommer på besök och gör det fast än att det må vara långt att åka.

De som verkligen vill vara en del av ens liv, och att man ska vara en lika stor del av deras, de älskar en, de är ens riktiga vänner med mera. Ni betyder enormt mycket för oss fyra.