Idag åkte min älskling till Malmö och däromkring för att åter igen jobba. Han ska stanna där i två nätter. Önskar att hans jobb enbart kunde vara här uppe. Även att han kunde börja 7 och sluta 16. Men det fungerar inte så på hans jobb. Än...
Så är ensam med de små liven till någon gång på torsdag. När vet jag inte än, inte han heller. Tiderna kan sällan bestämmas på hans jobb. Önskar att jag får jobba snart. När blir det min tur att ha ett jobb att gå till?.
Så många gånger som man sökt och gått på arbetsinterjuver... Varit nära en gång att jag fått jobb. Men det fick jag veta genom andra. Vilket sätt! Men nu ska jag inte bli på dåligt humör här inte.
Har en son och en dotter, underbara barn. Dottern är en tös med mycket bus och envishet. Sonen är vanligen lugn och glad. Men har nu fått separationsångest. Något som hör till åldern. 8 månader. Försöker samtidigt att sluta amma honom, men det är tufft, han äter allt han får på dagarna.
Men då vi släcker och ska säga god natt, ja, då vill han ha från mamma sin. Det går inte att få honom på andra tankar. Går inte få honom att sova hur mycket han än har ätit under dagen och innan. Han blir sjövild om han inte får äta.
Så det här med att sluta med amningen blir ingen lätt sak. Men skam den som ger sig! :-)
Saknar min man så hemskt mycket då han är bortrest, händer att jag ligger och oroar mig för att något hemskt har hänt honom. För inte så länge sedan så grät jag varje gång som han åkte och varje gång som han och jag sa god natt, genom telefonen.
Nu känns det lite lättare, men ensamt och pirrigt. Det värsta är min rädsla för mörker, den dyker ofta upp när han inte är här. Då lampan släcks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar