Elias har börjat på dagis/förskola! :-D :-S

Blandade känslor till det har jag allt. Ja, tiden går då fort. Nu har våran lilla son "blivit stor" och börjat på dagis/förskola. Jag hinner inte med i svängarna här men det känns samtidigt jätte bra.

Han ser ut att trivas jätte bra där redan. Förra veckan så var det inskolning i dagarna tre och det gick bra. Nu är det andra dagen som han är där. Igår var han där i tre timmar utan sin storasyster, och idag är dem där ihop från nio på morgonen, till två på eftermiddagen.

Det här ska gå bra, men jag är samtidigt lite nervös, och det känns tomt här hemma nu. Då jag är van vid att någon av dem små låter, eller kommer emot en och vill vara med en. Nu sitter man här i fotöljen, i sovrummet, vid datorn och det är för tyst runt mig. Men skönt på samma gång ändå.

Nu kan man vila när man känner för det, utan avbrott, allt i lugn och ro, och utan stress för att hinna med allt. Samtidigt som man tar hand om dem små, med den andra handen. Men det är samtidigt något jag gjort sedan lillan föddes, till nu.

I 2,5 år. Det är länge det.

Det har inte varit lugn och ro en enda stund tills nu. Jag ska strax ringa och höra med arbetsförmedlingen, hur man kan göra med jobbsökandet och att ha barn på dagis/förskola. I vårt fall 15 timmar per vecka.

Det är nu det drar igång, det andra livet eller vad man ska säga. Nu har man tid för sig själv och det man annars inte hinner med att göra. Nu ska jag försöka söka jobb, och hålla tummarna för att det ska gå vägen.

För det har kliat i mina fingrar länge nu, att få jobba med något, och känna att man gör lite annan nytta. Än att ta hand om dem små och hemmet. Men i allt det här vill både jag och maken vara hemma, och ta hand om våra små ihop, och få in pengar så att det går runt.

Sen när den dagen eller tiden kommer, då barnen kan börja mer ta hand om sig själva.. då kan vi börja jobba, och veta att det löser sig bra för alla ändå. Men det går inte i dagens samhälle, det är nog väldigt ovanligt att dem små, är hemma och tas om hand av familjen.

Det var mer förr. Pratade igår med min mamma på telefonen, och då sa jag det här till henne. Hon sa att det har hon också haft som önskmål. Då jag och min bror var små. Men det gick inte att ha det så då heller. Snart kommer man in i den här nya rutinen/vanan, och då går det som på rälls.

Fast att vilja ha sina små hemma, kommer man nog länge känna längtan efter. Det är nog inbyggt i dem flesta föräldrar. Snart så är dem ju ändå hemma igen, från dagis/förskola. För tiden går ju fort, som skönt är på det sättet.

Mamma älskar er mina två små godingar! :-)