Så här gick det till när våra små föddes. Det som är förprivat är inte med.

Linnea :

Kom till världen på Näl Sjukhus i Trollhättan, den 12 november 2007. Det började med att jag kvällen eller natten dagen innan vid 23 - tiden började få riktigt ont från och till. Men det gick ändå att somna, sov till 4 eller 5 på morgonen sen gick det inte för all smärta.

Så väckte maken och sa att vi måste ringa och rådfråga dem på förlossningen, för jag kände att det här var inga sammandragningar som tidigare under graviditeten, utan det här var på gång.

Under tiden som älsklingen satt i luren så satt/låg jag i fåtöljen i vardagsrummet. Smärtorna kom och gick i styrka och jag fick inte riktigt någon grepp om dem. Det vill säga hade svårt för att klocka dem.

Tiden gick fort, för jag var helt inne i smärtorna och oron för hur det skulle gå, när barnet kom och hur förlossningen skulle gå. Hade ju aldrig varit med om det tidigare. Maken ringde några gånger till sjukhuset och hörde med dem, allt efter som timmarna gick.

Vid nio - tiden på morgonen åkte vi slutligen in till sjukhuset och förlossningen. Jag hade lovat att meddela min bror och föräldrar när det var dags för oss att åka in. Maken hade tidigare ringt till mina och sagt att vi troligen skulle åka in, inget jag minns.

Jag ringde brorsan mellan värkarna och sa som det var. Han blev glad men det hördes att han även blev besvärad av att höra mig ha ont. Hade ändå ringt honom som jag lovat, så han fick ta det som han ville tänkte jag.

När vi kommit fram och parkerat så blev jag både spyfärdig och väldigt toanödig. Men hade väldigt svårt för att resa mig upp med värkar, ur sätet i bilen. Så det fick ske en liten incident. Strunt samma tänkte jag. Stackars dem som kommer efter oss bara...

Trodde först att det vart vattnet som gick men det var det inte haha, pinsamt men men. Kom in i en förlossningssal med en gång och det sattes två band runt min mage, hörde hjärtljuden på den lilla och kunde även se hur det var med mina värkar på en skärm.

Jag hade fått för mig någon gång i bilen in, att det inte var dags ändå. Att vi skulle bli hemskickade. Men hepp, det var allt öppet så många centimeter att de inte släppte hem oss. Minns hur jag skrattade till och kände samtidigt hur nervös jag blev igen. Jag som lugnat ner mig lite i bilen in.

Allt gick bra fick en massa smärtlindring och även ett varmt bad. Mådde väldigt illa och det hjälpte inte mycket med badet. Efter ett tag började mina värkar sakta ner och bli väldigt oregelbundna

Så fick värkstimullerande dropp i handen och fy vad ont det gjorde sedan, då värkarna ökade med dess hjälp och blev starkare och regelbundna. Det var inte roligt då en sköterska kontinuerligt ökade på droppet.

Sen var det dags att krysta och jag hade svårt att hitta någon bra ställning, provade mig fram. Det bästa i all smärta var att andas in lustgas. Den hade de på högt i styrka, men det blev för mycket för mig som andades in i den nästan hela tiden. hehe

Roligt i efterhand men då så trodde jag att, när allt blev tyst och vitt framför ögonen, att det är så här det är att dö. - Ska jag dö nu? tänkte jag. Men hur mycket jag än frågade så fick jag inte fram ett ljud. Så bedövad av lustgasen var jag.

Minns att de lade en syrgasmask för mitt ansikte och långt bort hörde jag någon säga, till mig att andas in djupt. Poff! Nu blev allt som det skulle igen. Undertiden jag hade det så här var maken vid min sida och blev lite rädd.

Men de sa att jag hade fått för mycket i mig och att det inte var farligt bara lite onödigt. Hur det blev så här, var för att de skulle ta håll på hinnorna och då blev jag rädd helt enkelt och tog så mycket gas jag kunde för att slippa känna eller vara med.

Klockan och lustgasen var mina bästa vänner. Fick sedan en nål i ryggen med smärtlindrande och det gjorde jätte ont. - Ligg som en räka och var jätte stilla. Sa de. Inte lätt då jag hade jätte mycket värkar och ont över allt.

Sen blev det sakta men säkert bättre, smärtan gick att hantera lite mer men fanns där i bakgrunden. Det här hade tagit många timmar men för mig är tiden en enda smärta och flyter ihop.

Vid 19.58 föddes så våran dotter och det kändes först lite overkligt men när jag fick upp henne på bröstkorgen, sjönk det sakta in och vilken lycka! :-D

Sen kom fikabrickan in och innan dess hade jag vräkt i mig en kycklingsallad, som maken hade varit och köpt en stund innan barnet föddes. Då sköterskorna sade till han att göra det och hämta kraft.

Men han åt inget utan skyndade sig tillbaka till mig och höll i min hand. Sällan har man varit så glad, trött och hungrig på en och samma gång. hehe :-) Hade eftervärkar men dem gick det att klara av med tabletter.

Någon gång vid 22 - tiden på kvällen körde de in mig och lillan på ett familjerum på b.b. Allt var som en dimma. Var så trött, höll på att somna hela tiden. Lillan bara sov i mina armar utan att ha några bekymmer i världen. Så fin. :-)



Elias :

Föddes på Näl sjukhus i Trollhättan den 27 april 2009. Det började kännas med en gång när vi satt och åt god mat hemma jag och maken. Linnea låg i sin säng och sov och vi passade på att äta gott framför någon film eller vad det var. Minns inte så väl vad vi såg på.

Maken ringde med en gång vid 19 - tiden och hörde med förlossningen hur vi skulle göra. De sa som förra gången, att vi fick komma in när det var ca 5 minuter mellan värkarna.

Den här gången var det mycket lättare att hålla tiden mellan än förra gången. De var mer bestämda och väldigt lätta att klocka. Så vid tio på kvällen när det gjort ont ett antal timmar, och blivit värre hela tiden, ringde maken en sista gång till sjukhuset och sen till mina föräldrar.

Den här gången hade vi bestämt i förväg med dem att de skulle komma och hämta lillan när bebisen är på gång. Makens föräldrar hanns inte med den här gången heller. Förra gången ringde maken dem när Linnea var född.

Den här gången samma. Den här gången ringde jag inte till min bror och förvarnade honom, utan efter det att Elias var född. Hur som helst, vi var inne på förlossningen vis 23.30 och hade med oss lillan, då vi väntade på att mina föräldrar skulle hinna fram och hämta henne.

Kom in på ett undersökningsrum och hoppades på att vi även den här gången skulle få stanna kvar. Det fick vi. Den här gången såg sköterskan att det skulle gå snabbare än det gick förra gången.

Låg där med ont, ont, ont och hade två band på magen som mätte hur allt stod till med mig och den lille. Den här gången var vi inte lika vänligt bemötta som förra gången. Vet inte vad det berodde på men hela stämningen var stressad från deras sida.

Det gjorde mig mycket osäker och irriterad då jag inte kände mig välkommen eller trygg. Allt skulle gå så fort och ändå var det en normal förlossning och tog sin tid. Fick inte mycket bedövning den här gången och de tog håll på hinnorna innan maken ens hade hunnit tillbaka till mig. Efter det att ha lämnat lillan över till mina föräldrar.

Jag grät och ville inte vara kvar på sjukhuset och ville inte vara utan tösen även om jag visste att hon hade det bra hos min föräldrar. - Redan? sa maken, då han återvände till förlossningsrummet.

Jag var nervös innan men inte på samma sätt som med Linnea, den här gången var jag knappt orolig för hur det skulle gå, såg fram emot att göra det som skulle göras och träffa den lille.

Istället möttes man av sköterskor som gjorde som de ville och som inte lyssnade något på mig och mina önskemål. Jag som sagt att jag ville ha så mycket bedövning som jag fick förra gången och att maken hela tiden skulle få vara med i varje steg..

Nä, här vart man bortglömd och inte lyssnad på. Jag var arg, orolig för hur det här skulle gå och ville inte ha med dem att göra. Jag bad dem att vänta med att ta hål på hinnorna, tills min man var tillbaka.

Men inte då, här gjorde de som de ville och lyssnade knappt alls på vad jag hade för önskemål Kände att den här gången kommer det att gå mycket fortare. Fick lustgas och nålar i ryggslutet och någon bedövning i dropp, som gjorde knappt någon verkan.

I stället så fick jag en enorm klåda över hela mig och främst över magen. Då jag frågade dem varför det kliade så hemskt, möttes jag av leende ansikten och att det kan bli så.

Vilket svar!

Jag som fick för mig att jag reagerade negativt på något de gett mig, blev inte lugnad utan mer irriterad och nu orolig för hur det här skulle sluta. Vilka människor!

Vid tre - tiden på morgonen kände jag att det började göra ondare och ondare än innan så jag förstod att det närmade sig nu. Bad om mer bedövning även maken ringde på dem.

Till slut kom det en och gav mig en nål i ryggen men den här gången hjälpte det inte så mycket och inte lustgasen heller. Maken bad dem att öka styrkan på den, men de gjorde inte något åt det. För jag kände allt hela tiden och stod nästan inte ut.

Skrek på dem att de skulle göra något åt mina smärtor. Grät av smärta och bad dem att göra något hela tiden. Men det enda jag fick till svar var att det var försent. Sen var det en sköterska som skrattandes kommenterade att jag låg så konstigt i sängen.. Hallå!?

Jag har ont ju då kan man inte ligga "bra". - Ligger du verkligen bra så?. Vilket spån. Ge mig smärtlindrande svarade jag. Men fick kämpa med den värsta smärtan jag känt i tre hela timmar till innan Elias kom ut.

Klockan var 05.52 när så våran son föddes och den här gången var det ingen som tillät mig att se efter själv vad det var för kön, utan det sa det med en gång och sen fick jag upp han på bröstkorgen.

Tack så mycket för den här "mycket fina behandling"! Ni fick mig verkligen att känna mig trygg och välkommen. NOT!

Där efter hade de bråttom igen att få mig till att gå på WC och duscha.. Hallå!? Ska jag resa på mig så trött som jag är?. Jag orkade ju precis att resa på armar och huvud. Nepp, upp skulle jag och in i duschen var det. Jag svimmade. Då fick de brottom.

Satte kateter och tömde mig två gånger och sen skulle man sys.. Suck! Sätta bedövning så att jag inte känner något hade ju varit bra.. Nej de hade så bråttom att sy och gå vidare med mig till b.b Att jag kände även här allt när de sydde.

Vet att jag hoppade där jag låg och även att jag sparkade till hon som sydde. Det kunde de ha!

Helt otroligt vad känslolösa de var mot både mig och min make. Med lillan så bedövade de mig så mycket att jag inte kände något då de sydde, då var det noga med att jag skulle gå på WC när jag själv orkade och dem hörde hela tiden hur jag klarade av det.

Där svimmade jag inte och duscha fick jag göra när jag själv orkade med det sen på b.b. Men med Elias födsel var det upp åt väggarna känslokallt. Jag behandlades inte mycket bättre sen när jag var på b.b.

Där var det dubbla budskap om när eller vem som skulle gå med brickan, och även där blev jag överkörd.. De visste att jag hade fått barn ett och ett halvt år innan. Att jag då visste hur man tog hand om en liten och allt som hör till.

Ändå tog en sköterska Elias i sin famn och var borta länge för att ge honom flaska med tillägg. Jag höll på att gå i taket av oro. Visste ju inte vart sonen hade tagit vägen. Så jag larmade och sa att de gärna fick komma tillbaka med min son så att jag själv kunde ta och ge han både från mig och flaska.

Vilket folk!

Så jag gav han hur lätt som helst både från mig och flaska, som de kom och gav till mig då och då. Hur lätt som helst. Så för att känna mig ytterligare trygg hade jag Elias i min säng och vägrade att ha han i b.b - sängen.

Samma sköterska som tagit honom och inte fattat att jag ville och kunde ge han från flaskan, frågade mig fundersamt varför jag hade bebisen i min säng istället för i hans säng. Ja ja.

Sen när jag frågade en sköterska när jag kunde ta med sonen på undersökningar, som de gör där med rutin, då tyckte hon att jag var elak mot mitt barn bara för att jag ville, få undersökningarna klara och sen, som de lovat åka hem.

Finns inga ord. Sa bara : Ut! Gå!

Två dagar var jag där med sonen på b.b. Det bästa som hände där var när min man kom med vår dotter och hämtade oss hem. Det här kunde vi ha klarat oss utan. Nu ett år senare går båda på dagis och allt har gått och går jätte bra.