Jobbigt..

Alla har vi något som inte alla vet om. Något man så gärna vill berätta men inte orkar eller vågar berätta fullt ut. Det har jag, tänker inte skriva om allt som hänt, men på det stora hela. För att skriva av mig mina tankar. Känns alltid bra i efterhand.

Sedan vi fick våran dotter har vi ständigt känt oss pressade, inte av att vara hennes föräldrar och allt som hör till det. När vi fick våran dotter var det och är det helt underbart. Sen kom bvc på hembesök. Vi kände båda två, maken och jag, att den sköterskan verkade lite knepig. Men vi kunde inte säga vad det var som kändes fel med henne.

Med tiden blev jag orolig och mycket osäker av mig, hemma var allt bra och jag trivdes som mamma. Kom efter ett bra tag mer och mer på vad det var som var fel. Sköterskan på bvc. Ingen har fått mig att må så dåligt, inte ens mobbarna från grundskolan. De fick mig verkligen att må dåligt.

Den här tanten verkade så nervös, så osäker och samtidigt så överdrivet snäll. Det kändes som om hon hela tiden försökte ställa sig in hos oss, så där överdriven kunde bara innebära att hon inte var bra för oss. Att hon inte fick oss att växa som föräldrar och vi fick inte det stödet som vi var värda. 

Fick kolla upp hur allt skulle vara genom böcker, nätet och höra med andra. Då jag var på undersökning med lillan på bvc, så blev jag lättad varje gång att tösen mådde bra. Men osäker på mig själv. Sköterskan gjorde mig bara mer och mer osäker.

Kom med konstiga frågor och svarade så undvikande. När vi sen fick som vi önskat, det vill säga att vi blivit gravida igen (med Elias i magen), så började sköterskan ringa mig på alla möjliga tider. Hon lät så anklagande, frågade en massa saker. Ifrågasatte oss och så vidare. 

Fick aldrig höra något "Grattis", utan : - DU (med betoning på det ordet) kommer att få det mycket jobbigt med två barn så TÄTT. Okej?, tack för att du tycker så bra om mig.. typ. Jag blev så upprörd av hennes prat.

Gjorde vi fel enligt henne att vi skaffade ett till barn?. Ja!, för hon blev bara värre att ha att göra med. Fick höra av henne varje gång vi var där och undersökte lillan. - Jaa, här har vi en blivande TVå barnsmamma. Förstår INTE hur hon kommer att orka med dem så TÄTT.

Där satt jag och kände hur jag började knyta handen i knät, hur magen knöt sig och hur förbannad jag blev. Men som vanligt ville jag inte ställa till något liv, så jag bet ihop och sa. - Ja, och jag har längtat så länge efter att bli mamma igen.

Hon tittade så konstigt på mig och höjde på ögonbrynen. Sa inget. Hade varje gång lust att örfila tanten, men jag gjorde inget. Svalde och bara glodde på henne. Hon sa så här varje gång det var någon praktikant där. Ville göra mig till en dålig person, såg det lång väg. En gång då en läkare var där och skulle undersöka tösen, så sa tanten/sköterskan det hon brukade... igen.

Läkaren tittade glatt på mig och sen på henne, och sa : - Men vad kul! (med ett stort leende) Det ser du väl fram emot va?. Jag har själv tre barn var av två är det ganska så tätt imellan. Jag blev så glad av den kommentaren. Sa : - Ja a, det här har jag alltid velat. Vi hade bekymmer med något på ena äggstocken, så jag trodde inte att vi skulle få fler.

Läkaren : - Oj, men det förstår jag att du var. Stort grattis till er. Och lycka till ner bebisen kommer! Vilken lycka det var att höra henne säga så framför sköterskan. hehe Sköterskan tappade hakan och bara glodde från läkaren till mig och tillbaka igen. haha Vad knäckt sköterskan blev. haha Där satt den!

Hon sa aldrig så igen. Men hon fortsatte ringa och ifrågasätta mig och lät hela tiden så orolig för lillan. Jag undvek att svara vid en del tider på dagen, då jag hade lärt mig att bvc ringde. Jag ringde när jag kände att jag ville ha något sagt. Till hennes förtret.

Vi kände att det snart var dags att byta bvc, för det här gick mig på nerverna. Grät och var orolig och kunde aldrig slappna av. Trodde först att det mest var hormonerna då Elias var i magen. Men förstod att det mesta berodde på bvc.

Våran mvc - sköterska var lika knas hon. Hade haft en helt underbar barnmorska där, när lillan var i magen. Hon frågade lagom, stöttade oss båda och jag kramade om henne och skämtade en hel del. Men hon gick i pension. 

När vi kom till förlossningen blev vi hjärtligt och tryggt emottagna. Samma på b.b. Min barnmorka som hjälpta oss att få tösen var så gullig, hon hade slutat för dagen, men kom ändå och hörde hur vi hade det. Blev så trygg i henne.

När vi hade lillen i magen och en jobbig (minst sagt) bvc-sköterka på oss, så fick jag byta tre gånger mvc.sköterka. Ingen kändes trygg, men ju mer beräknad födsel-datumet jag kom, ju tröttare var jag. Så orkade inte byta till en ny mvc-tant.

Den här mvc-sköterskan var lika knas som bvc-sköterskan. Det märkte jag snabbt, så var bara på mvc då det alra viktigaste skulle undersökas. Det andra som samtal öga mot öga... gick jag sällan på. 

Började tuffa till mig, för kände att nu fick det vara nog med idioter. Mvc-tanten lyssnade sällan på vad jag hade att säga när jag ringde till henne och behövde svar på en del saker. Hon hmm-ade mest och knappade på sin dator. 

Inget stöd där heller med andra ord. Hon ringde flera gånger och skällde på mig för att jag hade ställt in tider och var bortrest. Knäpp. Då jag ändå hade det så jobbigt och mådde så dåligt både av graviditeten och bvc. 

Så när väl vi kom in till förlossningen och skulle få lillen, kändes först bra. Men ju mer tiden gick så kändes det inget bra. De var inte lyhörda, stöttade marginalt och kom med konstiga kommentarer hela tiden. Gav mig förlite bedövning och fick det förlångt emellan. 

Så kände allt i tre timmar. Ringde på klockan men fick ingen hjälp. De stack håll på hinnorna utan att säga att de skulle det, hade sagt att då maken kom tillbaka, så fick de göra det som behövdes.

Inget svar utan de pratade med varandra, kändes så fel allt. Blev otrygg och rädd för bebisens hälsa. Kände inte egen det från då Linnea kom. Kan man anmälla hela bunten hann jag tänka. Tog en massa lustgas för att "komma in i en annan verklighet". - Var inte så mycket på lustgasen du, du har väl inga värkar nu?.

Sen hände en massa efter att Elias kommit ut, men det vill jag inte skriva om nu. På b.b. var det bara en i personalen som stöttade och pratade normalt med mig. Ville bara hem, kände igen hur rutinerna var och så, så frågade när jag kunde gå på undersökning av bebisens höftleder.

Mötes av :- Du ska inte tro att du kan åka hem med barnen när du vill! Jag : - Va?, jag undrade bara när man kan gå och undersöka det sista bl.a. höftlederna. Sköterskan sa : - Du måste tänka på din bebis hälsa och inte bara att du vill hem. Du kan ju vänta till i morgon. Jag :- Gå! Hon :- Va?!. Och så gick idioten ut från rummet. Såg henne aldrig mer. Skönt.

Men en sköterska minns jag så väl. Hon var så gullig och så stöttande. :- Du ser van ut, har du fler barn?. Jag :- Har en tös på lite över ett år. Hon:- Ser det, du har jätte bra hand om din son. Hon var noga med att säga Hej då, sen då jag åkte hem.

När vi kom hem var jag så trött, av allt som varit. Av förlossningen kände jag inte så mycket mer än eftervärkar. Den veckan åkte min make och jobbade, men var noga med att vi hade det bra. Han kom hem efter några dagar.

Men under de dagarna hann bvc ringa som en galning, och hon var så bekymrad så. - Hur ska du klara två dagar utan din man?. Jag :- Det gör jag allt, är det något så ringer jag och han kommer snabbt hem. Sen så unnade jag mig att ta hand om mig och mina små. Struntade i att svara i telefon för det kunde ju ha varit bvc..

Sen bestämde vi oss för att byta allt vad bvc och mvc heter. Nu skulle vi börja på en ny och förhoppningsvis tryggare start. Gick jätte bra att få nytt av allt. Men bvc och mvc kunde inte för allt i världen fatta att vi inte ville ha dem kvar. 

Först på hösten då vi skolat in lillan på hennes dagis, så kunde jag äntligen slappna av. Så skönt! Min nya bvc är helt underbar. Hon vet vad vi gått igenom med våran förra. Hon stöttar när det behövs. Men vi är så trygga i oss själva, så det är mer att hon konstaterar att allt ser bra ut och ler. Kan bvc-sköterskor det? :-P

Min nya mvc är även den underbar och mycket trevlig. Hon vet inte allt men att jag där emot inte hade samma personkemi, med min förra. Kan man lungt säga...

Så ju mer tiden går desstu bättre mår vi alla och mer ork har jag till allt. Känner mig så avslappnad, det klart en del dagar kan det kännas stressigt men det gör det ju för alla småbarnsföräldrar. :-)

Älskar att vara mamma till mina två små barn. Mer barn varken orkar vi med eller vill vi ha. Två har vi båda redan från början alltid velat ha. Så mycket som hänt under så kort tid kan trötta en totalt, men jag har hela tiden orkat med att ta hand om mina. Vad än andra sagt från förr!